Stoorhoberna

Stoorhoberna härstammar från en av ättegrenarna av det lite mer högresta hobsläktet; Fallohirderna, och skillnaden mellan hober och stoorhober är i liv och leverne är i det närmaste obefintlig. Den största skillnaden mellan dessa två har naturligtvis med längden att göra. Stoorhober är lika långa som människor till skillnad från hoberna som oftast inte blir längre än 3 fot (91 cm) långa. Stoorhoberna kan bli upp till 6 fot (187 cm) eller längre. Dock har även hoberna varit längre en gång i tiden berättas det i forntidens historia.

Enligt den ”Stoora boken” var Waldomar Stoor, son till Isenvaldt II, 4 till 5 fot lång och kunde till och med rida en vanlig häst. Waldomars syster Isenhild var också lång, över 5 fot. Isenhild hade problem på grund av sin längd bland de övriga hoberna och för att råda bot på hennes stora sorg över att alltid vara avvikande blev Isenhild rådd att flytta västerut, vilket hon också gjorde. I Västarike, som låg nära människobosättningar, hade den Isenvaldtska klanen ett starkt fäste och avvikelser i längd, likt Isenhilds, var inte ovanliga. Isenhild bildade par med Torbjarn Lagge som var 4 ½ fot lång. Flera av deras barn sägs ha bildat par med människor och därmed var gränserna i längd mellan de båda arterna i det närmaste utsuddad. Det är inte långsökt att gissa att Isenvaldts II blod flyter starkt i Stoorhoberna ådror.

Stoorhober är egentligen inte så intresserade av historiska studier men däremot egen släktforskning och det finns medlemmar av de åldriga familjerna som läser och skriver i sina egna stamböcker. Stoorhobernas historia börjar efter hobernas vandringstid med att stoorhoberna blev bofasta i Hobtuna med omnejd. Stoorhoberna är underkastade ett strikt klansystem och de lägger ned ofantlig omsorg på att räkna ut släktskapsförhållandena däremellan. De har tecknat stora och detaljerade stamträd med otaliga grenar och kvistar, och för den som sysslar med stoorhobkunskap är det av största vikt att ihågkomma vem som är släkt med vem och på vilket sätt. Det skulle vara praktiskt omöjligt att ens lämna en ytlig översikt över de allra viktigaste medlemmarna i de förnämsta familjerna. Stamtavlorna är en hel vetenskap och alla andra än stoorhober finner denna företeelse mördande tråkig. Stoorhoberna har bl.a. som ett av sina favoritnöjen att hålla framställningar om resultat av efterforskningar med angivna årtal med mera, och de älskar böcker i ämnet. Dylika ämnen bör vara noga underbyggda och redigt uppställda utan självmotsägelser.

Stoorhobernas antal har numera väsentligt minskats. Anledningen verkar vara, att folket älskar lugna och fredliga förhållanden utan hektisk nativitetsökning, sin feta, fruktbara mylla och de ordnade, välskötta små lantställen, som alltid varit kärnan av deras uppfattning om jordisk lycka. De har aldrig haft någon läggning eller svaghet för teknik av något slag, maskiner som varit mer komplicerade än blåsbälgar, skvaltkvarnar och handvävstolar, fastän de annars är nog så händiga med sina primitiva redskap.

Hoberna har alltifrån början ägt den avundsvärda förmåga att snabbt och tyst kunna försvinna, när de inte önskat bli observerade av andra. Denna förmåga kan betraktas som trollkonst men i verkligheten har hoberna aldrig studerat eller praktiserat någon form av magi, och deras skicklighet i att plötsligt göra sig ”osynliga” är baserad på långvarig övning. Därtill finns också en nära frändskap med själva jorden. Stoorhobernas förmåga att ”försvinna” har begränsats över tid och möjligen har det med deras avvikande längd att göra. Stoorhober och hober är lyhörda och skarpögda, och fastän de har en viss benägenhet att lägga på hullet och aldrig varit slavar under den onödiga brådskans idé, trots det kan de vara otroligt kvicka och viga i sina rörelser.

 

Väktarna är namnet på stoorhobernas poliskår eller rättare sagt på det som närmast motsvarar polisens yrkesgrupp hos oss människor. Givetvis har dessa inga uniformer – dylika är totalt okända – de bär endast en fjäder i hatten som tecken på sin värdighet, och i praktiken tjänstgör de närmast som ett slags kreatursskötare, mer upptagna med att söka efter vilsekomna husdjur än att jaga bovar. Dessa tjänstemän har i uppgift att vidmakthålla lugnet i Hobtuna. En avsevärt större trupp avdelas ibland för att patrullera gränsen och vaka så att inga ovälkomna främlingar kommer in i landet och väcker förargelse. Det skall nämnas att gränspatrullen minskas från år till år då behovet inte anses så trängande. Men detta kan förändras, om så är påkallat, för att försvara hus och hem. Det är till väktarna man vänder sig om man ser misstänkta personer stryka fram som skuggor genom den egna landamären.

Stoorhober har väldigt liten relation till havet och större vatten överhuvudtaget. Sjömanslivet passar inte ihop med stoorhobernas allmänna läggning. Ytterst få har sett havet och ännu färre har seglat på det. De betraktar till och med mindre flodbåtar med misstänksamhet och endast några få känner till den ädla simkonsten.

Stoorhober och hober har lagt sig till med en ganska underlig vana: de stoppar växtblad i pipor av trä eller lera, tänder eld och suger i sig röken. Ursprunget till denna konst är höjt i ett töcken av mystik. En del hävdar att det är hobernas uppfinning från första början. Det skall nämnas att denna konst icke är förbihållen den manliga delen av stoorhoberna utan praktiseras lika mycket av den kvinnliga delen av befolkningen. En del stoorhober förkastar konsten och säger sig må dåligt av att ens tänka tanken på att ”dricka brandrök”.



Vad beträffande stoorhoberna i Hobtuna är de ett gladlynt och trivsamt folk, så länge det förunnas dem att leva under lugna och fredliga förhållanden. De klär sig gärna i lysande färger och är speciellt förtjusta i grönt och gult. Till skillnad från hober så använder stoorhober gärna skor då deras fötter inte längre har läderartade trampdynor med behåring. Stoorhobernas fötter är mer lika människors. Det skall tilläggas att en del stoorhober fortfarande har väldigt stora fötter i förhållande till övriga kroppen. Stoorhober har ofta konstnärsfingrar med vilka de kan förfärdiga en mängd både nyttiga och vackra saker.

Stoorhobernas ansikten är i regel mer präglade av godmodighet än av skönhet, breda, klarögda och rödkindade, med munnar gjorda för skratt såväl som för god mat och dryck. De skrattar ofta och hjärtligt, liksom de äter och dricker kopiöst, ty de uppskattar lika mycket ett gott skämt som sex vällagade måltider om dagen (om tillfälle ges) De är gästfria och mycket förtjusta i bjudningar samt älskar gåvor av alla slag, vilka de ger och tar emot med samma oförställda glädje. En del stoorhober håller sig med skäggväxt men det är ändå ganska sällsynt då de flesta stoorhober inte kan framvisa den ringaste tillstymmelse till skäggväxt. Öronen är pigga och lite spetsiga, inte som alvöron, men inte heller som trollöron utan någonstans mitt emellan. Hobers hår har i alla tider varit lockigt på både fötter och huvud men bland stoorhober är det lika vanligt att man har rakt hår utan tillstymmelse till lockar eller självfall.

Alla stoorhober har från början bott i jordhålor, åtminstone tror de själva det, och i dylika tillhåll känner de sig alltid mest hemmastadda. Under tidernas lopp har de dock lagt sig till med andra bostadstyper. Faktum är att det är antingen de rikaste eller de fattigaste som bibehåller det gamla sättet att bo på. De fattiga fortsatte att bo i primitiva lyor, närmast ett slags rävgryt fast bra mycket större, med ett enda litet fönster, medan de välbärgade lät uppföra de mest luxuösa varianter av den forna boningstypen. Men det var inte lämpligt att bygga dessa mångförgrenade jordgångar eller smatts, som de kallas, överallt. Stoorhoberna började bygga ovan jord i lite större utsträckning. Dessa nymodiga hus var särskilt uppskattade av hantverkare som mjölnare, smeder, repslagare och vagnmakare mm. Stoorhober har ett särskilt kännetecken för sina hus och det är en förkärlek för cirkelrunda fönster och även runda dörrar. Husen är rymliga och är ofta bostad för flera personer.

Stoorhober gör inte gärna affärer med utomstående men det händer dock att det är nödvändigt och då brukar de se till att vara fler än en i fall oegentligheter skulle uppstå. De är hederliga i affärer och luras inte. Att bjuda på mat och dryck brukar avsevärt underlätta affärer och andra överenskommelser med stoorhoberna.
Ingen av alla hober, stoorhoberna inräknade, har någonsin varit krigiskt lagda och man har inte kännedom om att något inbördeskrig har ägt rum. Stoorhober kan ibland dock bli tvingade att ta till vapen på grund av en bister yttervärld för att försvara sig. Visst finns det fortfarande vapenförråd i Hobtuna men de flesta vapen används som väggprydnader eller förefinns till beskådan på det så kallade ”Klenodhuset”. Allt som stoorhoberna inte finner användning för men anses för värdefullt för att slängas, kallar de för ”klenoder”, på Stoorhobska urspråket mathboms. Deras bostäder har en tendens att bli överfulla med klenoder, och många av de gåvor, som vandrar runt från den ene till den andre, går under samma benämning.

Men hur det än är, så har lättja och fred egendomligt nog inte ännu mäktat nedbryta stoorhobernas inneboende seghet. När det verkligen gäller, är de inte så lättskrämda av sig, och det är inte så enkelt som kan tro att ta död på en storhob. Kanske beror detta på att de är så otroligt förtjusta i sitt eget bekväma liv, så mycket att de glatt uppoffrar det i fall av trängande nöd för att utstå plågor, grymheter och våld av alla slag, bara de därmed återvinner sin forna livsföring. Det är en egenskap hos Stoorhoberna som aldrig slutar förvåna folk, vilka inte känner stoorhoberna mycket väl och som inte ser längre än till deras trinda magar och välmående ansikten. Fastän de är sena till vrede och aldrig för nöjes skull kunde döda någon levande varelse, håller de tappert stånd, om de blir ansatta, och har inte glömt hur de skall hantera sina vapen. Som bågskyttar är de skarpögda och träffsäkra, men dugligheten gäller inte bara pil och båge, ty när en storhob böjer sig ned efter en sten, är det bäst att snabbt ta betäckning – något som förbiströvande gränsrövarpack nogsamt känner till.

Hober har, historiskt sett, alltid varit skygga för människor och sökt alla tillfällen till att undanfly möten med ”det storvuxna folket”. Stoorhober delar inte samma skygghet gentemot människor eller långa varelser generellt, av förklarliga skäl, och att de sannolikt har lite människoblod och människokultur i sig. Stoorhober har en ganska god kännedom om alla de varelser som finns i skogen och de vet oftast också hur de bäst skall göra sig för att hantera de olika sorterna och samtidigt skydda sitt liv och leverne, vilket egentligen är det enda viktiga för en stoorhob. Stoorhober har en urgammal respekt för alver av alla slag. En del stoorhober älskar alver medan andra är mer reserverade mot dessa. I urminnes tider har Hober och alver haft en nära relation men ju längre tiden gått har de glidit från varandra. Stoorhober accepterar skogstroll, knytt och skogsvättar och de kan mycket väl erbjuda dessa en plats att sitta på och något att äta, men de håller ett litet vakande öga på dem. Man vet aldrig vad de kan ställa till med och de prioriterar inte som stoorhoberna gör. Stoorhober är mycket! reserverade mot små svartblod så som illvättar, oknytt, svartnissar, svartalfer och kaphûler. Dessa ses som skadedjur och Stoorhoberna kan till och med tänka sig att kalla på väktarna för att köra bort sådana varelser eller helt sonika köra bort dem själva med vad de har för handen. Stoorhobernas överlevnadsinstinkt gör att de skakar ända in i märgen om de träffar på demoner eller stora svartblod så som orcher eller onda alvbesläktade varelser. Kan stoorhoberna gömma sig eller fly så gör de garanterat det, men om stridigheter är oundvikliga så viker inte stoorhoberna en tum utan slåss till sista blodsdroppen med stort mod. Speciellt om någon i den egna gruppen är utsatt för fara. Stoorhoberna är av samma sega virke som hoberna dvs. de är outgrundligt tåliga mot smärta, ondska och yttre påverkan. Blir en stoorhob utsatt för våld kommer dock den initiala reaktionen dock att likna hur en människa reagerar. Stoorhober är inte immuna mot gift utan påverkas likt människor av alla gifter. Det enda som skiljer är att stoorhobernas förgiftningsförlopp, sjukdomsförloppet tar mycket längre tid än för människor. Stoorhober är inte heller immuna mot bett av alla de slag (varulvar, vampyrer) men sjukdomsförloppet är liknande förgiftning, det tar mycket längre tid. Stoorhober är lika mottagliga för påverkan av magi som vilken människa som helst, på gott och ont, då den livsstarka sidan av stoorhoberna också gör dem väldigt mottagliga för helande krafter eller motgifter.

Stoorhober håller sig inte med något särskilt styre, förutom byråden som hålls med jämna mellanrum. De saknar någon regent eller regering utan hänvisar sitt rättstänkande och rättsskipande till de viktiga lagar som togs redan på den tid då de fortfarande höll sig med regent. De följer dessa lagar av fri vilja och kallar detta för Lagen. Detta är deras urgamla och rättvisa lag. Den enda ämbetsman som finns är borgmästaren och denne väljs vart sjunde år. Dennes enda huvudsakliga uppgift är att presidera vid de fester som hålls på Hobtunas bemärkelsedagar, vilka är många nog. Han har också överinseendet över postväsendet och polisstyrkan, de enda två ämbetsverken i Hobtuna, av vilka postverket är det ojämförligt viktigaste och flitigast utnyttjade. De är kanske inte direkt så, att alla stoorhober lider av skrivklåda, men de som har angripits av sjukdomen skriver i tid och otid till samtliga vänner och bekanta – även till ett visst urval av fränder – som bor längre bort än en enkel söndagspromenad.