Uruk (Orch)

Uruk (Orch)
Det svartiska ordet för orch är uruk. Orchen är den mest utbredda och avlade av de tre svartblodsraserna. Det är ryggraden i svartblodens härar. De syns mest och är en av anledningarna till varför människor skriker: Orcherna kommer!
En orch känns lätt igen på hans något krumma rygg och långa armar. De har ofta stora öron och en böjd näsa, men inte alltid. Det är en ras som är till för strid, sega och starka. De klarar av långa strapatser utan mat och vatten. De accepterar bara ledarskap från den starkaste. Hierarkin är enkel, man sparkar neråt. Man skulle enkelt kunna beskriva en orch som en hund, sparkar man den så gnyr den, men ser man inte upp så biter den.
Den har oftast lätt för att tillgripa våld för att lösa sina problem och om det kräver tålamod och precision, så låter den det vara. En orch är dock inte dum som  många tror. Det som skiljer sig med t.ex. människorna är deras tankegång, och med tanke på deras fysik, resulterar det gärna i en fysisk handling då det passar dem bäst
Det största felet med orcher är deras vidskeplighet som antagligen kommer från att de bara lyder den starkaste. Demoner och onda andar är deras ständige nemesis. Ett svartblod attackerar inte gärna något som de anser vara övernaturligt och de springer gärna när de möter på något som de inte förstår sig på. På ett sätt så tyder det på en övernaturlig intelligens. Varför gå fram till något som sitter hukande i mörkret, morrar och bär blåa isande ögon när man lika gärna kan undgå det. Enbart människor går fram och inspekterar en sådan sak.
Liksom uruk-haien är inte orcher ondskefulla, de är av naturen grymma och föredrar att hålla sig ovanpå situationen istället för att vara den som får stryk.
Orcher bär oftast kängor och kläderna är praktiska i en blandning av läder och grovt tyg. Under de kalla årstiderna brukar de klä sig i päls.
I form av rustning så bär orchen oftast brynjor och hjälm. Rustningen är oftast svärtad, delvis som ett naturligt kamouflage för att inte ”glittra” i skogen men mest på grund av de smutsiga miljöer orchen bevistar.
Intelligens: Orchen som ras är precis som människan nyanserad, det finns idioter och det finns genier. Skillnaden är att deras skala är betydligt bredare, det finns alltså betydligt fler riktiga dyngskallar bland svartbloden, men de som är smarta är också väldigt smarta.
Hudfärg: Svart med grå toning.
Ålder: Orcher kan bli väldigt gamla och lever ungefär lika länge som en människa. Vilket i realiteten betyder c:a 50 - 75 år. Dock, på grund av deras krigiska sinne och tendens till våld så är det mycket få som överlever mer än 30 år.
Endast 5 % av orcherna blir över 60 år.
Orcher
Historik (allmänt, främst riktad mot klanlösa grupperingar)
Det är mest shamaner som engagerar sig i sökandet om vad som har hänt i forntiden. Genom gamla myter och legender får shamanen information om hur saker och ting fungerar. Inte alla shamaner söker sig till de forna dagarna, men merparten gör det. Genom det kommer kûjab, sagoberättandet, till svartbloden. Det vardagliga svartblodet hyser trots allt få känslor och ännu mindre intresse för det som har hänt i forntiden. Men genom kûjab får svartbloden höra roliga berättelser och historier om blodiga fältslag. Mycket av svamlet som shamaner berättar har gjort att svartblod ibland tävlar i lögn tävlingar, vem som har den grövsta historien om ingenting.
Eftersom vanlig skrift sällan förekommer bland svartbloden så är det talets gåva som används och därigenom så tränas shamanernas minnen för att komma ihåg all information som de samlar på sig. Det finns många skapelseberättelser bland svartbloden beroende på var man är och i vilken grupp. Men det finns en grovyxad historia som slumrar bland svartbloden och är allmänt omtalad. Den kallas för kûjab rag za akûl. Det finns givetvis shamaner som hävdar att den berättelsen är en ren lögn eftersom den motsäger deras egen religion. Det största problemet med kûjab rag za akûl är att det saknas så mycket brottstycken att shamanerna helt enkelt inte kan enas om att den ens kan vara sann. En frispråkig shaman stör sig dock inte på sådana saker utan fyller ut det med detaljer som han tycker är bra.
Dom första orcherna levde långt bort, längre bort än vad någon människa satt sin fot. Dom levde i dunkla grottor, skyddade från solens brännande strålar. Skiljda ifrån omvärlden av en tundra utan dess like var deras samhälle isolerat. Födan kom främst ifrån grottsvampar men viss jakt förekom bland mer utvecklade grupper. Några klaner eller stammar hade ännu inte bildats då födan var för knapp för att hysa ett större samhälle. Ofta stred de mot varandra för att kunna få tag på den knappa födan. Det var under den här tiden som orchernas krigslust och hårda fysik trimmades till sitt absoluta maximum. Många grunder för orcherna kommer från den här perioden. Ritualer, ceremonier och till och med en del gamla lagar. Ett exempel är Bolg-ushdar, blodsgången. Denna beskrivs närmare under samhälle. Orcherna kände inte till någon annan ras under tiden i Uzgat Grazvor, det fanns orcher och det fanns byte. Dagalusher och khapûler fanns inte någonstans att se. Än i dag skulle orcherna existerat i Uzgat Grazvor om det inte hade varit för za shum akûl. Za shum akûl kan liknas med en mindre istid. Uzgat Grazvor hade ständigt varit en ogästvänlig och karg plats med få bytesdjur. Men det gick att leva där så länge man var beredd att betvinga omgivningen med våld. När Za shum akûl påbörjades dog de flesta bytesdjur ut eller flydde söderut. Enbart de tåligaste varelserna, däribland orcherna, lyckades hålla sig vid liv. Den stora bristen av bytesdjur fick orcherna att vara ännu mer aggressiva gentemot främmande grupper för att skydda sig själva mot svält. Det sägs att orcherna förbannade sina andar under den här perioden och många shamaner blev avrättade för att de inte kunnat förutspå eller hejda Za shum akûl. (Detta talar sällan shamaner om när de berättar om Za shum akûl.)
Den stränga miljön hade ökat matintaget bland orcherna. Den tidigare basfödan av grottsvamp försvann. I ytterområdena av hålorna frös den helt enkelt bort och i den djupare delen åts den upp snabbare än den hann växa. Tidigare hade kannibalism setts på med avsky bland orcherna och det hade varit stränga straff på de som utförde sådana saker. Ibland tvingades utstötta grupper till kannibalism men när det uppdagades så utrotades gruppen. Nu spred sig kannibalismen som en pest bland orcherna. Za shum akûl blev en tid då det gällde att äta eller att ätas. Orchen blev sin egen största fiende och sitt eget största villebråd.
De svagare grupperna, som insett att deras öde var beseglat som mat åt dom starkare, var dom första att lämna Uzgat Grazvor. De följde villebrådens väg över den karga tundran. Så småningom följde även de större och starkare orcherna efter och kvar stannade endast ett fåtal stammar. Vandringen över tundran tärde hårt på orcherna. Deras antal decimerades, mycket p.g.a. kannibalismen, men efter drygt ett månvarv nådde dom första grupperna växtlighet. Inte som det karga landskapet dom tidigare levt vid, utan istället för enstaka granar och tallar fanns lummiga skogar, och istället för tuvor fanns stora ängar. Dessutom hade det blivit varmare, mycket varmare.
Allt fler orcher anlände till det nya området. Väl på andra sidan utbröt flera blodiga strider om den nya marken. Ingen visste hur rikt eller fattigt området var på byte och man ville inte chansa trots att de första indikationerna visade att det var ett område rikt på byte. Trycket från Uzgat Grazvor över tundran fick de första grupperna att tränga sig längre in i det nya området och spred sig fort i den nya världen.
Istället för sina grottor hade orcherna tvingats till att bli ett nomadfolk, och snabbt insett fördelarna med ett rörligt läger. Dom kunde numera följa djuren, och undvika större och starkare stammar, utan att vistas i det förhatliga solljuset.
Orchernas utveckling hade sträckt sig till enklare vapen av sten och trä. Spjut, klubbor, stenyxor och slungor var vanliga vapen. Tjockare hudar var det enda som kan liknas rustning, med undantag för vissa krigare som fäst ben och andra skelettdelar på kläderna.
Beklädnaden bestod av skinn och hudar och täckte oftast bara genitalierna, och ibland bålen. Fötterna lindades ibland med skinn. Hyddorna bestod av djurhudar, sammanfogade med senor. Uppburna av träpålar utgjorde dom ett bra skydd under dagen.
Lika snabbt som grupperna bred ut sig över området, växte dom i antal likt skadedjur.
Exploateringen i skogarna ledde till ett nytt vapen. Grupper som härjade genom skogarna hade vid ett flertal tillfällen blivit nergjorda av ett regna av ”småspjut”. Sällan hann någon undkomma dessa regn. Länge grubblades det över vad det kunde vara, och shamanerna hade sina teorier om ilskna träd. En överlevande spejare hade dock sett, i en lummig trädkrona, en böjd pinne, med en sena spänd mellan ändarna, skicka iväg ett ”småspjut”. Liknande projektilvapen skapades med varierande framgång av orcherna. Då spejaren inte sett någon hålla i vapnet vidhöll shamanerna att det var träden som var vreda.
Det dröjde inte länge innan deras första möte med en ny ras skulle komma.
Den nya rasen var blek, svag och feg. Deras hyddor var fasta och byggda av trä. Det verkade som om dessa varelser tagit alla bra platser då de vanligtvis var omgivna av ätbara grödor och djur. Dom verkade dock inte störas av den glödande solen, utan snarare trivas av den. Dom hade dessutom något som fick allt att förändras; brons. Materialet var formbart vid upphettning och starkare än både trä och sten.
Dom satte dock inte upp något större motstånd mot horderna av orcher som vällde fram.
Orcherna hade skapat sin första kontakt med människan.
Smideskonsten spreds som en löpeld bland orcherna efter att smideskunniga slavar tillfångatagits. För första gången kunde man se rustningar bland orcher.
Dom hade dock inte lärt sig att bryta brons utan plundrade människoläger på alla bronsföremål som fanns, vapen, kärl, smycken m.m.
Konflikter mellan de två raserna var en av anledningarna till varför den nya perioden kom att kallas Ushil, stridens tid. Desto längre in landet som orcherna trängde sig in, desto fler människor stötte de på.
Svartbloden bredde ut sig som en flodvåg och skövlade allt de kunde få tag på. Än idag ser svartbloden tillbaka på Ushil med ett drömskt uttryck. Trots den nya fienden kunde inte orcherna ändra sitt sätt sedan Za akûl. Andra grupper sågs på med fiendeskap. Bristfälliga allianser ingicks när människorna mobiliserade men det höll sällan längre än till början av striderna. Sedan var det varje grupp för sig själv.
Under Ushil träffade orcherna på ytterligare raser bland dem fann de khapûler och dagalusher. De två raserna hade ett helt annat språk än orcherna men efter ett tag kom vissa grupper av orcher överens med illvättarna. Dagalusherna kom orcherna aldrig överens med, samma sätt att se på en svartnisse idag såg orcherna på svartnissarna i fornhistorien.
Enstaka khapûler lät sig lejas, vissa tvingades, att arbeta för orcherna. De utmärkte sig snabbt som spejare och deras kunskaper om landet var viktiga för orchernas fälttåg.
Till slut tog Ushil slut och det var upptakten till ett bistert hat från orchernas sida. En ny ras, alver, steg fram bland människornas led. Orcherna som vid det här laget lärt sig mycket från människornas civilisation och börjat vänja sig vid människornas fula anleten blev förvånade över de nya varelserna. Taniga bengetter med likbleka ansikten, storögda med små spetsiga öron steg fram mellan människornas led i strid efter strid. De bar bågar som var döden för orcherna. I stora svärma föll pilarna över orcherna och de dog i långa led.
Under Ushil och innan dess fanns en ande som kallades Alba. Alba ansågs vara en olyckans och kaosets ande. Under Za akûl offrades många till Alba i hopp om att betvinga olyckan så att kylan och svälten skulle upphöra. Tecknet för Alba var ett litet fult djur, hårlöst med blekt skinn och fylld med vårtor och små spetsiga öron. Djuret kallades Nûditi. Att se en Nûditi ansågs vara likställt med att se Alba och därigenom föra otur över sig själv. Alba var, förutom en ondskefull ande, även ett svärord. Genom det kaos och den skräck som de alverna förde med sig började svartbloden svära över dem. Alba var det mest använda uttrycket och till slut var det första ordet för alv, albai, fött. Fler skulle komma, den mest hatade rasen för orcherna skulle få många namn på orchernas tungomål. De förhatliga alvernas allians med människorna ledde till ett abrupt slut på Ushil. Orcherna flydde mot bergen och andra otillgängliga platser där de lättare kunde försvara sig. Till slut drog alverna sig tillbaka, men ushil var slut. Flertalet av orcherna slickade sina sår och höll sig borta.
Med åren så inrättade sig svartbloden i olika stammar och klaner där gruppen blev en nödvändighet.