Artarias vapenmakt
Artarias väpnade styrkor
Artaria är ett stort och mäktigt rike. Skulle man samla alla riddare och soldater i en armé skulle resten av den kända världen stå maktlös inför dess styrka. Det har uppskattats att riket har en stående armé på ca 54.000 män och kvinnor. Dock sätter rikets komplicerade politik och interna maktbalans alla möjligheter till sådan storslagen erövring ur spel. De väpnade styrkorna består av tre huvudsakliga väpnade organisation; Adeln, kyrkan och armén.
Adelns hustrupper består av stora riddarskaror kallade Lansar, understödda av knektar, inte sällan också de beridna. Hustrupperna utgör majoriteten av artarias väpnade styrkor och uppgår till drygt 40000 män och kvinnor, men de är sällan tillgängliga för annat än familjernas egna behov. Vid eventuellt krigsutbrott är familjerna dock skyldiga att ställa sina väpnade styrkor till rikets förfogande.
Kyrkans trupper består av autonoma tempelriddarordnar som tjänar tron och riket på sina egna, ofta fanatiska, vis. Dessa består av tungt rustade krigarmunkar, riddare som svurit sitt liv och sin tjänst till tron. Antalet tempelriddare uppgår till omkring tvåtusen man, understödda av ca tretusen knektar.
Armén består av i huvudsak tungt infanteri med en del lätt infanteri för spaning och understöd, och lyder direkt under Högrådet genom en ny och modern militärdoktrin med en officerskader av adliga karriärmilitärer, en ny växande militäraristokrati. Armén har för närvarande 8000 man till sitt förfogande och verkar över hela den artariska intressesfären.
Adelns hustrupper:
Riket består av tjugo mer eller mindre självstyrande län, tidigare furstendömen och små kungariken, som successivt erövrats och införlivats med Artaria. För att lättare behålla kontrollen, och för att dra nytta av redan etablerad organisation, har Artaria tillåtit de flesta adelshus som införlivats att behålla sitt styre mot att de svär Artaria trohet. Det här har lett till att riket är minst sagt nedlusat av adelshus, höga och låga, stora och små, inflytelserika och i onåd. Men det betyder också att stabilitet och fungerande administration kunnat bevaras och säkras över hela riket.
Alla må ha svurit riket sin trohet, men gamla konflikter, furstar emellan, dör inte så lätt. Istället är Artaria infekterat av hård och blodig politik där mäktiga adelshus kämpar om titlar, anseende, status och handelsrätter, och över gränstvister, arvstvister och allehanda ämbeten. Och det blev inte bättre när adeln och kyrkan lyckades göra sig av med monarkin. Det här gör att varje adelshus som önskar skaffa eller behålla ställning i riket behöver en imponerande skara Lansar att visa upp för sina grannar, till eskort på resor, och som medel att lösa de tvister som kör fast vid förhandlingsborden. Alla dessa små privata arméer skapar en situation som närmast kan beskrivas som ett kallt inbördeskrig utan att någon egentligen önskar eller skulle vinna på att det verkligen bröt ut. Istället är de flesta nöjda med terrorbalansen då den får rikets herrar och fruar att känna sig trygga i sina gods och borgar. Var och en sköter sitt och hoppas och väntar på att grannen ska begå ett misstag, hamna i ekonomiska svårigheter, eller förlora ansiktet bland sina likar.
Den som leder hustrupper i fält kallas vanligen Härförare om det är en här, eller bara vid sin titel om det är mindre styrkor. Det fanns också ett gammalt misslyckat försök till centraliserad armé som avsåg begagna sig av adelshusens hustrupper, men det systemet fungerade aldrig och adeln har därför uppskattat den nya armédoktrinen som innebär att de får fortsätta styra sina egna hustrupper även i fortsättningen även om många före detta generaler är bittra över förlusten av sin rang och titel.
Artarias Lansar:
En beriden krigaradel, riddare uppfödda på hästryggen och ansedda som den kända världens mest fruktade kavalleri. Ofta fylls leden ut av ofrälse ryttare vilka är tränade och utrustade och på alla sätt likvärdiga med riddarna i utseende och skicklighet. Där de riddarslagna tituleras Riddare så tituleras de ofrälse lansarna Sergeanter. Varje adelshus Lansar svär trohet till sitt hus och till Artaria men lyder alltid under sitt hus. När lansar ställs till rikets förfogande så är det alltid under befäl av någon från det hus de svurit trohet till. Detta är en viktig tradition av heder och stolthet vilket gör det svårt för rikets ledning att samla och organisera en här av lansar då dessa ofta tar med sig sina respektive hus konflikter till hären, en huvudvärk mången härförare beklagat sig över genom åren.
Lansarna är vanligen grupperade i Skvadroner om ca 250 man, vid de tillfällen så många Lansar rider i samma här.
Knektar:
Adelshusens knektar är fotfolk och används till allt från bevakning av borgar och gods till eskorttjänst och skatteindrivning. Utrustning, träning och uppgifter varierar från adelshus till adelshus. I krig används de främst defensivt, det städ som lansarna agerar hammare mot i krossandet av fiendehären. Har adelshuset råd så utrustas även knektarna med hästar. Även om de också slåss från hästryggen så kallas dessa aldrig för Lansar.
Kyrkans vapenmakt:
Kyrkans makt i Artaria är mycket stor. Dels därför att religion är viktigt för artarier och kyrkan har monopol på dess utövande, men dels också därför att de är rikets största markägare. Däremot har de ingen egen armé utan förlitar sig på Väktarna, Inkvisitionen och tempelriddarordnar för beskydd av sina intressen.
Väktare:
Väktarna är en liten militär gren av noga utvalda tempelriddare som genom prövningar eller politiskt inflytande upplyfts till att tjäna kyrkan direkt, främst genom det mycket hedervärda uppdraget att vakta Tarem Domul och kyrkans överhuvud. Dessa paragoner av tro, lojalitet och skicklighet ses på med vördnad och respekt från alla skikt i samhället. Att uppnå och acceptera denna ställning är ett livsåtagande som ger status och heder till ens hus. I frågor om dygd och tro tävlar adelshusen om hur många väktare som kommit från deras respektive familjer, men statusen är rent social och ger inga direkta politiska fördelar. De indirekta fördelarna kan dock vara betydande. Väktarna själva förväntas dock ställa sig helt utanför adelsfamiljernas konflikter och agera med endast kyrkans, och i andra hand rikets, främsta i åtanke. Av det skälet, samt för den respekt de åtnjuter, kan kyrkan skicka en Väktare för att medla i konflikter eller förhandla om viktiga avtal och fördrag. Men för att inte skapa inflation i kraften av en Väktare i sådana situationer så används det mycket sparsamt.
Väktare bär i huvudsak renhetens vita färg med kyrkans symbol i rött väl synligt på vapenrock, mantel eller liknande. Mantelfoder, brämar och andra detaljer i deras dräkter är också övervägande rött för att tydligt markera kopplingen till kyrkan.
Inkvisitionen:
Inkvisitionen räknas som en väpnad gren inom kyrkan därför att den har mandat och medel att utöva våld i kyrkans namn. Det är dock mycket ovanligt med en inkvisitor beväpnad av annat skäl än att visa status. Det är också ovanligt att de har knektar eller liknande utan rekvirerar det mansfolk de behöver från lokala adelshus eller garden. Att vägra en inkvisitor någonting i hans tjänsteutövning är farligt. Mycket farligt. Det är lätt att även som adelsman bevisats ha ägnat sig åt kätterska aktiviteter efter att ha gått emot en inkvisitor. Men så är det ju också bara den som har något att dölja som skulle välja att inte samarbeta. Även tempelriddarordnarna ger utan diskussion manskap till en inkvisitor som begär det för dennes tjänsteutövning. En inkvisitor som missbrukar sin makt i Aeternas namn går dock oftast ett snabbt och brutalt slut till mötes, dömda för sitt missbrukande av tron av bröderna och systrarna i den egna organisationen.
Inkvisitorer bär ofta uppseendeväckande och imponerande rockar, mantlar, hattar och andra attiraljer i kyrkans röda och dödens svarta färger för att skrämma sin omgivning till gudsfruktan och lydnad samt lämna bestående avtryck i minnet hos alla de kommer i kontakt med. Proportionerna mellan rött och svart i deras dräkter varierar men rött är alltid den dominerande färgen.
Tempelriddarna:
Kyrkan har inte makt att styra direkt över Tempelriddarordnarna, utan de kontrolleras av mäktiga stormästare, svurna att verka för det ena eller det andra inom religionens olika sfärer, allt från att skydda pilgrimer till att jaga kättare och häxor. Alla ordnar är inte ens sanktionerade av kyrkan utan agerar utifrån egen övertygelse och rättrogenhet gentemot Aeterna, Taraxakus, etc. Varje Tempelriddare är en krigstränad adelsman som svär sig till orden och avlägger en form av munklöften. Hur dessa ser ut varierar från orden till orden men går generellt ut på att man svär att leva som en rättrogen vandrare på Den Sanna Vägen och att tjäna ordens sak i döden. Liksom vad gäller för prästvigda så innebär munkeden också att de avsvärjer sig all rikedom, världsliga titlar och köttets lustar, allt för att hålla sig rena i själ, hjärta och kropp. Tempelriddare är kända för sin fanatiska tro och övertygelse om sitt heliga uppdrag och anses näst intill omöjliga att bryta ner eller korrumpera. Övertygelse och gudsfruktan kan stärka en riddare till nästintill övermänsklig förmåga.
När tempelriddare går i fält så indelas de utan särskild formell organisation, och lyder direkt under sin stormästare som en stor här, precis som adelsmännens Lansar lyder under sin herre eller fru. Ingen orden har dock ställt upp en full här på flera generationer utan agerar istället i mindre enheter om upp till ett par dussin man, ofta ledda av den tempelriddare med längst tjänst inom orden, eller den som av andra skäl har högst status. Varje orden har sin egen hierarki och det enda de alla har gemensamt är att hierarkin är absolut och orubblig. Ibland agerar också tempelriddare livgarde åt en uppsatt präst, inkvisitor, väktare eller annan person som tempelriddarorden anser viktig nog för att föräras dess beskydd. En sådan eskort kan bestå av alltifrån en enda riddare till hela hären beroende på situation och person.
Tempelriddare bär tabarder, vapenrockar och mantlar i sin ordens färger, vilket i många fall är detsamma som kyrkans färger, d.v.s. mörkrött/vinrött och vitt, ofta med ordens eller kyrkans symbol väl synligt på dessa plagg. Exempelvis bär Dies Irae orden svart med artariska missionens symbol i rött.
Armén:
När svartbloden invaderade Artaria från Spetsbergen i norr avvaktade adeln. Ingen ville skicka sina trupper. Det skulle lämna det egna länet oskyddat, kosta allt för mycket guld, och försätta dem i underläge gentemot de konkurrerande adelshusen. Endast fyra familjer gick i slutändan ut i fält för att möta hotet och i processen vann drottning Amalia Kronhjärta stark sympati hos folket. Hotade av detta, rädda att förlora makt och ställning i riket, utförde adeln sin statskupp understödda av kyrkan och landsförvisade drottningen och hennes trogna. Men de interna konflikterna och oförmågan att möta det yttre hotet skrämde ändå många inflytelserika adelshus, och även kyrkan vars militära makt var begränsad till tempelriddarordnar vilka de hade dålig kontroll över och vars riddare var bundna till andra plikter än rikets försvar.
För att bättre hantera framtida hot beslöt Högrådet 1148 att utrusta en modern och centraliserad armé, direkt under rikets kontroll, inte de enskilda adelshusen. Men hur den skulle organiseras, vem som skulle leda den och hur den skulle finansieras debatterades i leda utan att de styrande adelshusen kunde enas. Elerias guldfyndighet nära gränsen till Artaria år 1151 och de framflyttade intressen med militär närvaro som Eleria uppvisade fick dock fart på beslutsprocessen. Ett förslag lagt av Ymer von Irenwald i högrådet lyckades ena adeln och armén började upprättas. Det skulle ta ännu många år innan den nya armédoktrinen trädde i kraft och de första förbanden var redo att användas i fält, men snart hade armén växt till en styrka på nära fyratusen man.
De första förbanden ersatte bevakningen av rikets borgar och rådshallar (dock inte Tarem Domul vilket som vanligt bevakas av Väktare) vilka tidigare skyddats av knektar från olika adelshus i sold till riket. När styrkan växte så ökade arméns ansvar till att också säkra rikets intressen i gränsområden och gentemot olagliga organisationer där man inte kan lita på att adelshusen har vilja nog att själva lösa problemet. Särskilda spanings- och jägarförband började användas för att finna flyktingar i vildmarken eller utanför rikets gränser och några av dessa misstänks ligga bakom bortföranden av flyktingar, trollkunniga och andra inne självaste Eleria. De används också flitigt för att jaga orena varelser i vildmarkerna norr om Artaria mot gränsen till Eleria, något ytterst få har kännedom om även bland högt uppsatta artarier.
Artarias arméorganisation:
Armén är organiserad fundamentalt annorlunda än den gamla traditionella militärdoktrinen som bygger på Lanshärar anförda av sina respektive adelshus. Istället har man byggt vidare på den hierarki som etablerats av artarias feodala traditioner och skapat en fast organisation med nivåer av befäl och nya beskrivande titlar. En viktig hierarkisk poäng med systemet är orderkedjan, vilken dikterar att endast befäl i den egna befälskedjan kan kommendera dig. Befäl från andra grenar har ingen rätt att ge dig order. Det här gör det mycket enklare och tydligare vem som leder vad och man slipper den eviga kampen om vems plan som ska användas, vilket annars är vanligt när adelshusen ska komma överens om något innan de kan agera.
Före den senaste arméreformen tyngdes dock riket av en kvarleva från ett tidigare försök till arméreform under kronfamiljen, vilken var tänkt att fungera som en kaderorganisation (full befälsstruktur med befäl och allt, men inte räknat några soldater, materiel, tross etc.) som skulle fyllas ut med trupp från adelshusen när behov uppstod. Dock var systemet ett totalt misslyckande dels då allt för många adelsmän krävde generalstitlar och dyra förmåner vilket ledde till att hela organisationen blev bakvänd med mängder av höga officerare och praktiskt taget inga lägre truppförande befäl, och dels då inga av adelshusen ville släppa ifrån sig kontrollen av sina hustrupper till befäl från andra adelshus, vilket ledde till att de enda trupperna i armén var de olika officerarnas privata styrkor.
Den nya armédoktrinen som trädde i kraft den första december 1163 bygger till viss del på den gamla men med stora förbättringar, framförallt köpta , egna, soldater istället för att förlita sig på att adelsmännen skjuter till de soldater som behövs. De minsta enheterna, roter (tidigare kallade maniplar), har gjorts mer flexibla. De leds av ofrälse befäl vilka i sin tur är indelade i större enheter, fänikor precis som innan, vilka leds av kaptener. Flera andra formella specialfunktioner och befattningar ger armén en flexibilitet, handlingskraft och balans som tidigare fälthärar saknat. Samtliga befälsfunktioner förutom Rotemästare (och Korpral) är alltid av frälset, alltså adliga. Dock har reformationen strukit alla sex generalsgrader och alla generaler fråntagits sin rank. Endast Fältöversten, tre överstar och dessas respektive ställföreträdare fyller i dagsläget de funktioner som tidigare över tjugo generaler fyllde, och de gör det bättre och mer effektivt.
