Den sanna vägen

Introduktion

Ljusets Väg är en sidogren av Den Sanna Vägen, som är den gängse trosuppfattningen i Artaria. Den uppkom som en reaktion mot den Artariska kyrkans hierarkiska världsbild och dess absoluta bokstavstro. Den nya rörelsen menade att man skulle följa skrifternas andemening snarare än dess exakta ordalydelse. Kyrkans ställning i Eleria är främst undervisande men tjänar även som andlig vägledare och har därför en viktig roll i samhället. Alla människor bekänner sig mer eller mindre till dessa levnadsläror och få alternativa trosuppfattningar förekommer i riket.

Att spela präst mm

Ska du spela präst på lajven så måste du absolut inte kunna allt det här, men vi vill att ni läser igenom texten och har ett gott hum om religionen så det kan bli teologiska diskussioner och annat. Säger någon ”Nag-rullarna” så bör man som präst känna till ungefär vad det är. Samma sak som att man inte ska himla med ögonen om någon nämner Högartariska, Aeterna och så vidare. Däremot finns det en del i den lite mer avancerade texten (av biskopen) där ni absolut inte måste kunna allt. Läs det dock och plocka delar.

Ska du spela Överestepräst, missionär, biskop eller patriark så bör du kunna det mesta här och även kanske ha vissa egna tolkningar. Vad tycker du då om Gustafs, Nikodemusorden, den sanna vägen, Den ljusa vägen i Eleria osv.?

Möter man som präst någon på lajvet som inte känner till så mycket så är det inte dåligt spelande utan får då ses som att den rollen/personen helt enkelt inte är så lärd.

En del adelsmän från Artaria får delar av denna 11 sidor långa text.

Den som spelar tempelriddare har inte alls så god insikt nödvändigtvis och därför får de bara en bråkdel av denna text.

Allmänt

Detta är sånt som är allmänt känt.

I begynnelsen svävade Aeterna i tomrummet och fyllde det med sitt ljus. Aeterna skapade där jorden som vi känner den och gjorde världen till ett hem för alla varelser. De främsta varelserna gjorde Aeterna till sin egen avbild och kallade dem för människor. Genom andra, lägre, gudaväsens ingripande förändrades somliga människor och nya raser uppstod. Alla naturkrafter och allt liv kommer dock ursprungligen från Aeterna, då endast Aeterna som är ljuset besitter skapande kraft. Andra väsen som kallar sig gudar kan bara modifiera och förändra det som Aeterna har skapat. Med sina kära profeter som redskap uppenbarade Aeterna sin lära för världen i syfte att rätta till allt det som gått fel bland de intelligenta raserna sedan de skapats. Om de bara följer läran som han kallade för ”ljusets väg” så kommer de att leva ett bättre och mer givande liv än tidigare. Den som litar på Aeterna eller som guden kallas i gemena mans mun ”den ljusa guden” och bekänner sig till dennes lära lovas beskydd och möjlighet till frälsning.

För ett par hundra år sedan kom den stora schismen inom den ljusa vägens kyrka. Det gällde huruvida man skulle dyrka guden ortodoxt och ta Aeternas ord som lag eller om man skulle vara med öppen och god mot de ”felande” varelserna.

Så kom det sig att den sanna vägen kom och den blev mycket mer hård och ortodox (mer om det nedan).

”Skriften” kallas den heliga skriften vanligtvis men också den heliga skriften. Bibeln används aldrig som ord. Deus används inte heller utan det är Aeterna som sägs. Om man vill tala HögArtariska på lajven så byt ut Deus mot Aeterna.

Vanliga människor har ingen stor inblick i religionen då den är till för prästerna att tolka och förstå bäst.

Sanna präster får inte skaffa sig en fru, de lyder också under väldigt hårda regler i likhet med vår tids ortodoxa präster. Det finns även gott om helgon i denna tro (mer om det nedan).

Det vore fel att säga att man som sann präst icke dyrkar den ljusa vägen! Det finns en väg och det är den ljusa vägen. Sen finns det två olika sett (främst) att bygga kyrka och samhälle på. De två grenarna skiljer sig i att de som bekänner sig till enbart den ljusa vägen är mycket mer öppna mot vanliga människor och menar att Aeterna eller gud finns tillgänglig för alla och är en person. Inom Den sanna vägen är den högste (Aeterna) något ouppnåeligt.

Allmänt är också kunskapen om tempelriddarna, en del helgon och lite högre kunskap är kännedom om eoner och vilken påverkan de haft och har på kyrkan. Även Sophia-myten är sånt som krävs skolning för att känna till. Mer om allt det där nedan.

Säte och tempelriddare

Den Sanna Vägen har sitt säte i staden Arthania, och kyrkan är den högst styrande makten i staden. I Arthania ligger Sanningens katedral som av är den största katedralen i Artaria och anses också vara den vackraste. Myten säger att Den Högste genom en dröm gav Taraxakus en uppenbarelse, och när han vaknade kunde han i detalj berätta för några arkitekter hur den skulle byggas. Arbetet tog en enorm tid och krävde mängder med arbetare och resurser men resultat var över allas förväntan. Taraxakus fick aldrig se den färdigbyggd men hans kvarlevor ligger bevarade under högaltaret.

Bredvid katedralen byggdes ett stort byggnadskomplex där nu Rådet sammanträder och är också bostad och arbetsplats för samtliga patriarker. Det stora huset kallas Tarem Domul, som är taget från den klippa där Taraxakus sägs ha suttit djuptförsjunken i bön i flera dagar utan att röra sig en enda gång. Tarem Domul är inte tillgängligt för vem som helst. Man måste vara överstepräst, tillhöra Rådet eller på något sätt arbeta under en överstepräst för att få tillgång till huset. Det enda undantaget är Rådets personliga livvakt som vaktar Tarem Domul dag som natt. Livvakten som kallas ”Väktarna” har svurit total trohet till religionens överhuvud, Överstepatriarken, och lovat att: ”Försvara tron och dess utövare tills Den Högste kallar mig att tjäna honom i hans rike”. Väktarna är klädda i kyrkans färger (mörkt rött/weinrött men det förekommer också andra färger ibland) och att bli inbjuden till uttagningarna för att bli en ”Väktare” ses som en stor ära och förunnas bara den yppersta eliten inom millitären.

Tempelriddarordnar finns det annars gott om. Ljusets väktare, Ljusa facklan, Aeterna-riddarorden, Dies Irae-orden (vredens dags orden), Ataria tempelorden, Murarnas Tempelorden, Rikets orden, Tyria tempelorden, Eleriska tempelriddarorden (några få från Eleria som svurit sig till Den sanna läran/vägen) för att nämna de största.

Kyrkan och dess hierarki:

Religionens främste ledare är som sagt Överstepatriarken. Under honom lyder 10 patriarker som alla sköter olika uppgifter t.ex. kyrkans ekonomi, mission och lagstiftning.

Det är de 10 patriarkerna och Överstepatriarken som utgör Rådet. Rådet beslutar om kyrkans förhållningssätt i alla stora frågor och tolkar de heliga skrifterna. Rådet har också makten att helgonförklara martyrer eller andra människor som har gjort stora saker för religionen eller för kyrkan. Detta händer dock mycket sällan och det krävs något väldigt speciellt för att det ska hända. Det är också Rådet som sköter all kommunikation med adeln.

Liksom det finns 10 patriarker under Överstepatriarken finns det 10 överstepräster under varje patriark. Översteprästerna hjälper patriarken med mycket av det administrativa arbetet inom den uppgift denne är tilldelad. Antingen genom att göra det själv eller som oftast överföra det på vanliga präster.

När en ny Överstepatriark ska väljas får patriarkerna rösta på varandra. Nya patriarker utses av Överstepatriarken men överskrider aldrig 10 stycken.

Präster får inte gifta sig och allt de äger tillhör kyrkan. När man bli överstepräst har man rätt till världslig egendom eftersom man då har bevisat att man har Taraxakus välsignelse. Överstepräster och patriarker lever i många fall i överflöd. Detta ses inte som något fel och alla lever inte så, många fortsätter leva samma enkla liv som det förut levt.

För att få bli präst måste man först bo som lärling 5 år i ett kloster. Under den tiden får man undervisning i teologi och kyrkans historia. Man får lära sig läsa, skriva och i vissa fall räkna. Man får även undervisning i den kyrkliga skriften och språket. Det språket heter ”Kyrklig Artariska” eller ”Högartariska” (Latin). Alla mässor och böner hålls på det språket. Om man fortfarande vill tjäna Den Högste efter de åren blir man under 3 år utbildad till att bli präst. Det är vanligt att föräldrar sätter sina barn i kloster i fem år för att de ska utbilda sig eller för att man inte har råd att ta hand om dem.

Vanligt folk lär sig aldrig mer än ett par ord Högartarisk. Men något de ofta kan är den vanligaste frasen inom Den Sanna Vägen:

Spem in alium numquam habui praeter in te Taraxakus

Vilket betyder:

Jag har aldrig satt mitt hopp till någon annan än dig Taraxakus.

Den här frasen avslutar alla mässor och används ofta när man befinner sig i situationer där man fruktar för sin säkerhet och ber om Taraxakus beskydd. Detta kombineras ofta med Ljusets tecken vilket är att man knyter högra handen över hjärtat och lägger den vänstra ovanpå. När man gör detta uppfylls själen av gudomligtljus och Den Högste skyddar den bedjande genom dennes prövningar.

Ljusets tecken ska inte förväxlas men Sanningens tecken som präster kan ge. De tecknar ett ”T” i pannan på den som välsignas och det ger människor kraft att leva sitt liv i sanning och rättfärdighet. Det görs ofta med en bön på människor som avlidit för att chansen att Den Högste ska befria deras själar ur kroppens fängelse innan den bryts ned.

Den Högste befriar bara sina troende tjänare. Lever man ett liv utan disciplin och hårt arbete är chansen stor att Den Högste låter själen brytas ned med kroppen. Det är bara människor som kan föras vidare till nästa värld. Alver, dvärgar, knytt och svartblod och andra ogudaktiga varelser är mörkrets tjänare och bör bli behandlade därefter. Alltså slängda till den Artariska inkvisitionen.

Av denna anledning bränner man kättare. Bränner man dem har själen mindre tid på sig att lämna kroppen och alltså minska chansen att de ska återvända och hemsöka sina domare.

Det finns militära delar av kyrkan, förutom Väktarna som anses stå högst. Inkvisitionen finns men är inte speciellt omtyckt av det vanliga folket eftersom de kan ha ganska grymma metoder att utföra sitt arbete. Men man ska inte tro att de kan göra vad de vill. Inkvisitionen är inte så hårt styrd av kyrkan och medlemmar av inkvisitionen). En man eller kvinna av inkvisitionen behöver inte lyda en vanlig präst, men däremot en överstepräst. Om det är tvist så kallas domare in eller en biskop. Men en präst kan befria en person som utsatts för misstanke om kätteri i vissa fall, men väljer sällan att lägga sig i. Om så händer ska en överstepräst eller biskop fälla den slutgiltiga domen. Vid ytters få tillfällen har till och med Rådet fått ingripa.

Det finns fler militära ordnar. Men alla har inte kyrkans välsignelse, och kyrkan kan även förskjuta ordnar som inte följer lärans lagar.

Nuvarande hierarki:

Överstepatriarken - Bonafatius den III

Patriarker – 10 stycken: Hareld, Laurentius, Ivaro, Mortén, Torald, Ansgar, Allvar, Rickard, Siri, Hubertus.

Överstepräster – 10 under varje patriark

Av de 100 översteprästerna finns just nu 18 biskopar som var och en svarar för varsitt stift.

Präster av olika grader – Här kan nämnas att missionärer anses var viktigare inom kyrkan och även teologer är förstås väldigt viktiga. Några kända teologer är Gustafs

Viktigt också att nämna är förekomsten av munkordnar. De två kändaste är Nikodemusorden och Gustafsorden. Nikedemusorden tror på att man ska föra kyrkan in i städer och byar mer direkt. Man ska gå ut på gator och torg och predika. De skiljer sig dock från de vanliga missionärerna då de vill att kyrkan ska vara mitt bland folket. De vill ha kapell överallt.

Gustafsorden är munkar som vill dra sig tillbaka och be i frid och lugn ute på landsbygden.

Deras byggnader känns igen på dess runda valv och deras enorma salar. Deras sång är också ansedd som den främsta inom hela kyrkan. Gustafs själv var en berömd sångare.

Se hierarkin längre ned för mer info.

Helgon

De finns ett antal helgon inom Den Sanna Vägen som är mer eller mindre kända. De tre kändaste är Emanuel, Paxarius och Neema.

Emanuel är ett av de betydligt senare helgonen, inte ens 100 år. Emanuel var överbefälhavare över Tyras försvar under tiden för den stora svartblodsinvasionen. Han var en av de stora anledningarna till att inte staden föll tidigare. Han stod själv alltid i främsta ledet med sina soldater. Han sägs ha lyst som solen när han drev bort svartbloden från murkrönet och en av de få överlevande soldaterna från Tyra har sagt att han var säker på att han hörde Taraxakus stämma och känt en gudomlig närvaro när Emanuel beordrade till motattack. Försvaret tunnades ut mer och mer för varje attack som slogs tillbaka och tillslut blev försvararna bortdrivna från murarna. Blodiga gatustrider följde vilket resulterade i att staden började brinna. Det sista man vet om Emanuel är att han hade barrikaderat sig i en kyrka med ett handfull män och alla människor som sökt skydd där. Kyrkan brann ned men Emanuels kropp återfanns aldrig. Vissa hävdar att Den Högste (Aeterna) kallade hem honom långt innan kyrkodörrarna blev inslagna och alla inuti föll offer för svartblodens sablar.

Emanuel är ett skyddshelgon för alla som kämpar mot förtryck och Artarias frihet.

Paxarius är ett betydligt tidigare helgon. Han var en köpman från Irathia som fick flera uppenbarelser. Han berättade om dem för en präst han kände som skrev ned dem. Många trodde inte på honom och hur mycket han än försökte övertala dem fortsatte de att tvivla på hans ord. Efter flera år började han själv tvivla på sina uppenbarelser och bad då till Den Högste att bevisa för honom att hans syner hade varit äkta. Nästa dag letade Paxarius upp prästen och utan att tveka en enda gång kunde han, fastän det var mitt i vintern, leda honom ut ur staden och djupt in i skogen där det växte ett äppelträd. Mitt framför deras ögon började trädet få blommor, sedan blad, och innan det visste ordet av dignade trädet med de godaste äpplen de någonsin smakat. Paxarius sjönk då ned på knä och tackade Den högste. Resten av sitt liv levde han som missionär långt från sitt hemland.

Neema är ett av få kvinnlig helgon inom Den Sanna Vägen, men en av de absolut mest kända och omtyckta. Neema levde ungefär samtidigt som Paxarius och var dotter till en bonde. Det sägas att hon var otroligt vacker och hade många friare efter sig. En av dem var en rik storbonde vars namn är okänt. När han bad om hennes hand förkunnade hon att hon skulle gå i kloster och ägna hela sitt liv åt att tjäna Den Högste (Aeterna). Men storbonden klarade inte av att höra detta. Han var förblindad av hennes skönhet och ett par veckor efter Neemas ankomst till klostret såg han till att hon blev kidnappad. Han förde henne till ett av sina gods och höll henne fången där i flera månader. Han bönade och bad henne att gifta sig med honom, han skulle göra vad som helst för att få hennes hand. Hon i sin tur försökte få honom att förstå att hon inte skulle ändra sig, och att inga jordiska gåvor någonsin kan mätas med de gudomliga. Hon förklarade att hon inte tyckte illa om honom men att hon ville ägna sitt liv åt att sprida Taraxakus läror och Den Högstes visdom.

Men det lyckades inte.

Han gick från att försöka vinna hennes hjärta till att försöka muta henne med att berätta om allt hon skulle kunna få som hans hustru. Han försökte till och med skrämma henne så hon skulle lämna klostret. Han lovade att han skulle få henne dömd till döden om hon vägrade! När hon då svarade att, ”Taraxakus vakar över sina tjänare och han leder dem genom alla prövningar som sätter deras tro på prov”, blev han rasande och ett par dagar senare överlämnade han henne till inkvisitionen. Han anklagade henne för att under hela hennes frånvaro ha umgåtts med alver och offrat både djur och människor till deras avgudar.

Han var en mycket välsedd och kunde lägga fram otroliga bevis och historier som verkade sanna. Förmodligen förekom mutor under rättegången som resulterades i att hon skulle brännas på bål för kätteri. När lågorna klättrade upp för bålet hörde man en kvinnoröst som gång på gång mässade:

”Spem in alium numquam habui praeter in te Taraxakus“

Först långt senare uppdagades den riktiga historien, och då gick storbonden till samma öde som han givit åt den han älskade.

Det är viktigt att veta att helgon inte ses som gudar utan mer som föredömen och människor bär oftast deras symboler för att påminnas om det dem har gjort och/eller det svårigheter de gick igenom osv.

Kyrkan som byggnad:

Kyrkorna är placerade i öst- västlig riktning med kor och absid riktade österut samt huvudskepp och senare ofta ett vapenhus. Det finns kyrkor med trekvadratiskt skepp (exempelvis i Tyria), enkvadratiskt kor och absid. Ovanligt är det med västportaler.

Det fanns även kyrkor med tvåskeppigt långhus. Mellan kor och långhus satt en triumfbåge för att markera gränsen mellan dem. Koret avslutas oftast med en välvd yttervägg. Undantag till detta finns där man har avslutat med ett platt kor. Detta är den så kallade rundbågsstilen. Det man tar fasta på är rundbågar eller vagt spetsiga spetsbågar, tunnvalv med gördelbågar, arkader med stödväxling och kryssvalv. Ett torn är också standard. Alla kyrkor består av ett kor, som är prästens rum och där liturgin firas, och ett långhus för menigheten. Ingen kyrka är identiskt lik någon annan, trots att endast ett fåtal planformer finns. Förändringar i kyrkornas planer motsvarar ofta förändringar i liturgin. Valven i kyrkan är rundbågade liksom fönster och dörrar. Kyrkorna är ofta små och har små fönster. Den vanligaste formen består av ett rektangulärt långhus med en smalare absid.

En absid är för den som inte vet ett sorts halvtorn. Absid kallas en halvrund eller mångkantig utbyggnad av en kyrkas kor.

Inom Nikodemusordens arkitektur strävar man efter måttfullhet, enkelhet och har inte i vår bemärkelse torn.

-------------------------------------------------------

Ur boken "Sanningen skall göra eder fria"

– nedtecknad av Biskop Arentius av Artaria

”En kall vinterdag för närmare 70 år sedan gjorde den österländske bonden Muhammad 'Ali al-Samman en storartad upptäckt, som skulle komma att få en enorm betydelse för synen på de läror och idéströmningar som idag inordnas under den gemensamma beteckningen ”den ljusa vägen” (Sanna vägen inklusive den som enbart omnämns som den ljusa vägen). I övre Eklanserna (långt långt österut bortom Eleria och Artaria), i närheten av staden Nag, fann Muhammad en nästan meterhög lerkruka, begravd i sanden, vilken innehöll tretton böcker av papyrus, inbundna i läder, med sammanlagt femtiotvå texter på koptiska, det språk som användes av de tidiga dyrkarna av den ljusa vägen i Eklansien. Så småningom nådde dessa böcker akademiker vilka insåg att man hade gjort en upptäckt av stor betydelse. Texterna hade blivit översatta från Emotriska, troligen under den senare delen av 300-talet och möjligen av munkar som levde i området och som följde den regel som grundats av ökenfadern Pachomius (290-346). Av de Emotriska originaltexterna hade de tidigaste troligen skrivits på 100-talet och de senaste under tidigt 300-tal, med undantag för skriften Eugnostos som är från första århundradet före vår tideräkning. Munkarna hade troligtvis valt att gräva ned dessa texter mot slutet av 300-talet för att de inte skulle förstöras. På 380-talet blev nämligen den ljusa vägen det dåvarande största rikets statsreligion (den blev däremot den enda tillåtna religionen först 392), och ljusa vägens troskämpar förföljde oliktänkande och förstörde bl a guden Serapis tempel i Metorian samt det mytomspunna bibliotek som hörde samman med templet, och som sägs ha rymt så mycket som 700 000 böcker (man bör dock alltid ta dessa runda siffror med en nypa salt).

Upptäckten av Nag-texterna var en revolutionerande händelse, eftersom det gav alla intresserade möjligheten att studera den ljusa vägens egna texter, ursprunget och grunden! Tidigare hade man blott haft tillgång till ett fåtal "ljusa" texter, och huvudsakligen fått nöja sig med de ”sanna” kyrkofädernas polemiska skrifter, vilka radade upp mängder med kätterska läror och främst tog upp dessa lärors sämre sidor. En vanlig metod för kyrkofäderna då de ville smutskasta den ljusa vägen var att härleda deras läror till Simon Magus, en trollkonstnär som nämns i Apostlagärningarna och som var verksam i Serania under det första århundradet. Simon konverterades och döptes senare av aposteln Filip, och blev så imponerad av apostlarnas förmåga att överföra helig ande genom handpåläggning, att han erbjöd dem gadd i utbyte mot att de skulle lära honom hur man gjorde. Profeten Hector förbannade honom och genom denna händelse myntades begreppet "simoni", d.v.s. handel med andliga ämbeten. Det var dock först på 100-talet som en rörelse uppstod kring legenden om Simon, där denne förvandlades till en "ljusa vägens" läromästare och åtföljdes av en mystisk kvinna, Helena, som han påstods ha funnit på en bordell i Tyrus. Enligt en populär legend utspelades en dramatisk kamp mellan Simon och Hector då de bägge vistades och undervisade i Artaria. Simon skulle bevisa sin överlägsenhet genom att uppstiga till himlen i en brinnande vagn. Snart seglade han genom luften, buren av demoner, men då Hector såg detta beordrade han genast de onda andarna att de skulle släppa taget om Simon, och då de var tvungna att lyda apostelns befallning, så släppte de taget varefter Simon föll och slog ihjäl sig.

Vad säger då dessa papyrusböcker, och vad för slags bild ger de oss av den ljusa vägen? Efter att ha jämfört den bild av världen, Aeterna, människan och synen på frälsningen som man finner i Nag-biblioteket, med den bild av den ljusa vägen som vuxit fram ur kyrkofädernas skrifter och sedan fått ett nytt ansikte under detta sekel, ansåg jag att det var värt att ställa frågan "Den ljusa vägen - vad är det egentligen?"

Till och börja med bör man ha klart för sig att "Den ljusa vägen" är ett modernt begrepp, med vars hjälp man har försökt klassificera en mängd olika läror - för det mesta med anknytning till Eklanserna, och som florerade kring östra havet under de första århundradena - utan att ordentligt verifiera huruvida dessa läror verkligen har tillräckligt mycket gemensamt för att sorteras under en och samma etikett. Begreppet ”den ljusa vägen” har häftigt kritiserats av vissa kyrkomän. En man vid namn Gustafs pläderar för ett avskaffande av begreppet. Detta av flera olika skäl. Till och börja med så pekar han på de svårigheter folk har haft med att definiera begreppet "den ljusa vägen" för att det ska kunna göra alla dessa s.k. "ljusa " rörelser. Dessutom så talas det aldrig om ljusa präster i Nag texterna, När sedan kyrkofäderna räknar upp olika kätterier är det inte alls självklart vilka grupper och tänkare de avser då de talar om ljusa präster, och ibland kan denna term användas för att beteckna en specifik grupp, och inte som en generell beteckning för en utbredd rörelse. Jag har själv under många år upplevt begreppet som alltför diffust och brett för att det ska kännas adekvat eller användbart, och ska därför inte förneka att jag på många punkter sympatiserar med Gustafs.

Som en sann präst känner jag att Gustafs absolut hade rätt. Han pekar på en stor svaghet i den ”ljusa vägen”.

Den ljusa vägens Världsbild nedtecknad för präster och studenter och inte enkla lekmän:

Grovt generaliserat skulle man kunna sammanfatta den ljusa vägens världsbild på följande vis. Det finns en klyfta mellan den fysiska, materiella världen och den gudomliga, fulländade världen, och den fysiska världen ses som ett fängelse, fyllt av illusioner och frestelser, som människan helst bör förneka för att istället söka sanningen och på så sätt uppstiga till den himmelska världen. Detta kan ses som en följd av den mörka världsbild som utvecklades när den sanna läran växte fram, då människan alltmer sågs som ett offer för den lynniga guden, gudinnan som personifierade ödet och även kallades Fortuna. Denna dualism, bör det dock påpekas, hittar man inte i alla Nags texter. Dessutom var det knappast något som var unikt för de s.k. ljusa prästerna. Dualismen mellan materia och ande var snarare något som låg i tiden. Däremot bidrog den sanna läran med synen på världen som ett slagfält där en kamp rådde mellan ljusets och mörkrets krafter, och där man var tvungen att välja sida!

Vidare var de ljusa prästernas gud fullkomlig och god, och därmed oförmögen till ondska. För att kunna förklara ondskan och lidandet i världen tillgrep man ofta teorin om den onde. Man hävdade att den materiella världens skapare inte var den sanna guden, utan snarare ett mäktigt väsen, den onde som trodde sig vara gud, och antingen var ondskefull eller bara förvirrad och okunnig.

Den sanna guden, som de flesta människorna, enligt ljusa vägens präster, inte känner till, är osynlig, allsmäktig, odefinierbar och bortom all intellektuell förståelse.

Kosmogoni
Vad beträffar ljusa vägens skapelsemyter stöter man på en uppsjö av förvirrande berättelser där man ofta kan tycka sig drunkna i namnen på alla de änglar och gudomliga väsen som hopar sig i Nags skrifter, framför allt i texter som ”angående skapelsen av världen”. Det är dock vanligt att man ser skapelsen som en emanation från den sanna guden, där denna ger upphov till olika väsen, eoner (arkonter då man talar om onda eoner), vilka utgör olika moment i gudens emanation, d.v.s. hypostaser, den ljusa vägens existensformer som fortsätter att existera som självständiga väsen och med fri vilja. Denna bild av skapelsen som emanation återfinns även i den ny ljusa vägen och senare hos Eklansiska filosofer som t ex al-Farabi och ibn Sina - "Avicenna”.

Behovet av att fylla ut klyftan mellan världen och Aeterna med hjälp av medlande väsen, t ex eoner, var något som växte fram en tid. Inom den tidiga ljusa vägen finner man t ex Logos ("ordet", "förnuftet"), som är en perfekt bild av fadern och vars uppgift det är att slutföra det verk som Aeterna påbörjade. Evangelisten Moteniatus identifierade denne Logos med Aeterna och så gjorde även flera av de tidiga ljusa vägen-tänkarna. Hos de senare platoniska prästerna och i vissa av Nag-texterna motsvaras Logos av Nous ("tanke", "ande").

Sophia
En eon som förekommer i flera ljusa läran/vägen skapelsemyter och då har en avgörande roll är Sophia ("visdom"), en eon av feminin karaktär. Sophias roll varierar beroende på vilken skapelsemyt det är frågan om, men förknippas i regel med den materiella världens uppkomst samt med ”den ondes” väsen, vars moder hon oftast är. Enligt en uråldrig skrift hade Sophia försökt föda utan hjälp från sin gemål, d.v.s. den fördolde guden, och därför avlat en styggelse (den onde) i form av ett lejon och som kallades Surath eller Yaldabaoth. På vissa bilder man kan se i kloster i främst Artaria så faller hon ned från himlen och lever ett liv i prostitution på jorden och tvingas utstå smädelser och förnedring tills hon slutligen vinner den sanne gudens nåd och tillåts att återvända till den himmelska världen.

En annan variant av Sophia-myten finner vi hos Ireneus, biskop av Lyria, som gick till angrepp mot olika kätterier i sin bok Adversus Haereses som skrevs ca år 185. Ireneus har koncentrerat sig på den ljusa vägen/läran prästen Valentinus, en Eklansier som var verksam i Eklansien under mitten av 100-talet och som sammanfogade olika läror till ett enhetligt system, och där eonerna spelade en avgörande roll i värdens skapelse och struktur. Enligt Valentinus anhängare, säger Ireneus, skulle Sophia ha drabbats av starka passioner och försökt söka upp den fördolde guden för att skåda och förstå dennes numinösa väsen, men stoppades av den kraft som kallas Horos, och som uppbär och håller samman allt som existerar utanför Aeterna. Enligt några Eklensier skulle den sorg som Sophia därefter kände ha manifesterat sig i form av den materiella världen.

Biskop Pagels av Eleria vill gärna se den ljusa vägen som en tämligen enhetlig rörelse, och dessutom en väldigt missförstådd sådan. Han ser den ljusa vägen/lärans präster som fritänkare som protesterade mot de tidiga biskoparna och den alltmer hierarkiska kyrkan som växte fram under 100-talet och som kom att kallas den sanna läran, och som menade att prästerna inte hade ensamrätt till att tolka skrifter, spekulera kring evangelierna, världen och Aeterna och att människor inte var beroende av prästerna eller sakramenten för att uppnå frälsning. Istället skulle de ljusa dyrkarna ha uppmanat människor att söka efter Aeterna (den ljuse etc.) i sitt inre, ett sökande som gav sann kunskap om både den materiella och den himmelska världen. Pagels menar att många av de ljusa prästernas läror hade en avgörande betydelse på ett politiskt plan, där de ingick i protesterna mot kyrkan och dess dogmer.
T ex skulle tron på att världen skapades av den onde ha utgjort ett argument för att förkasta biskoparnas och kyrkans auktoritet, eftersom denna kyrka enligt den ljusa lärans präster tjänade den onde och ej den sanna guden.

Sanna präster ser givetvis Pagels som en hädare och en motståndsman. Hans teorier är intressanta och tål att diskuteras, men att montera ned den strikta hierarkin är i sanning något farligt. Kyrkan bör enligt den sanna vägen ha stor makt inom det politiska livet!

Människosyn
Man har vanligtvis betraktat ljusa lärans präster som asociala typer som föraktade kroppen och den fysiska världen, och som därför strävade efter att transcendera skapelsens gränser för att kunna uppstiga till den gudomliga världen. Vad beträffar kroppsföraktet så stämmer detta för det mesta in på Nag-texterna, men kan behöva nyanseras något. Då kroppen är skapad av den onde och därmed av ondo, så är den samtidigt skapad till en avbild av det gudomliga. Därmed stammar både människans form och hennes själ från det gudomliga. Synen på kroppen är dock överhängande negativ och den upplevs som ett fängelse.

Till den klassiska synen på den ljusa vägen hör även föreställningen om att ljusa vägens präster i människan skulle ha sett något gudomligt. Inom sig skulle människan ha burit på en förborgad gnista från den gudomliga världen, som fallit ned i den materiella världen och som måste återvända till sitt ursprung. Med hjälp av denna gudomliga låga kunde människan återupprätta kontakten med den fulländade världen och lämna sitt fängelse. Man har länge ansett, att det var just denna erinran om människans gudomliga ursprung, varseblivningen av den svagt brinnande lågan som hotades att slockna om den ignorerades alltför länge, som kallades för gnosis, kunskap, och skulle ha varit de ljusa prästernas kärna. Denna kunskap skulle då inte ha syftat på intellektuell kunskap utan på att människan kunde lära känna det gudomliga inom sig och därmed även uppnå sann kunskap om världen och om det gudomliga. Naturligtvis har denna syn blivit mycket populär i esoteriska kretsar, men dessvärre lyser denna gudomliga gnista oftast med sin frånvaro i själva Nag-texterna. Att själen hade ett gudomligt ursprung och att denna längtade efter att befrias från kroppen var något vedertaget, men att det skulle vara självinsikt och sökandet efter en inre gudomlig gnista som ansågs vara avgörande för frälsningen är svårt att styrka. Självklart kan man alltid spekulera om detta, men jag menar att man gör för stort väsen av det s.k. Gudomliga i människan, d.v.s. denna själ som ger människan liv, som egentligen inte är mer märkvärdig än själen i den sanna lärans frälsningslära.

En annan vanlig föreställning sedan Hans-Joachim presenterade denna teori, är att prästerna av ljuset skulle ha varit eniga vad beträffar målsättning samt synen på människan (när de byggde fram den heliga texten), men däremot splittrade vad beträffar de metoder man skulle använda för att återupprätta kontakten med det gudomliga. Man har hävdat och fått det att framstå som givet att de ljusa prästerna antingen kunde välja asketens väg, där kroppens behov ignorerades och askes och självkastrering hörde till det vanliga, eller att man valde libertinens väg, då man bröt mot alla regler och sökte att transcendera skapelsen med sexuella utsvävningar. Simon Magus skulle exempelvis, enligt flera kyrkofäder, ha trott på befrielse från världen genom förenandet av motsatser, i detta fall man och kvinna, genom hämningslöst kopulerande!

Jag har dock hävdat att denna teori inte bara är felaktig utan ett fullständigt påhitt. Vi här vid klostren i Artaria ser icke det som mer än löst tal om Simon Magus.

Om man utgår från Nag-texterna kan man nog betrakta de ljusa prästerna som huvudsakligen asketer, inte helt olika de första munkarna eller oss Sanna präster. Man bör heller inte glömma att den sanna läran inte är någon särskilt originell lära vad beträffar föraktet för kroppen och det fysiska - allt detta fanns redan i andra läror i världen, framför allt i Ylmanis öster om Artaria, och anammades sedan av de tidiga sanna präster, även om en del kyrkofäder senare gick längre vad beträffar fördömandet av kvinnan och sexualiteten. Många av grupperna tycks annars ha levt ganska vanliga liv och några anklagades av de sanna prästerna för att leva alltför likt hedningarna då de ibland gick på gladiatorkamper och åt av köttet som offrades åt de hedniska gudarna under de stora religiösa högtiderna.

Ljusa präster förnekar ofta att profeter ska kunna uppstå i köttet, då kroppen för det mesta upplevs som något orent som profeter och Aeternas utsände omöjligen kunde ta sin boning i.

I och med att Aeternagestalten ofta har vävts in i en invecklad eklektisk mytologi så kan hans väsen te sig diffust och komplicerat. Man bör dock vara lite försiktig när man tolkar denna Aeternabild. T ex kan Giovanni Filoramo tala om eonerna som ett symboliskt diagram över Aeternas inre dynamik, vilket knappast kan ses som mer än spekulationer.

Slutsats
Efter att ha ställt frågan "Ljusa vägen - vad är det egentligen?" Kan jag inte annat än ställa mig mycket skeptisk mot detta begrepp. Man får intrycket av att kyrkofäder som Ireneus och Hippolytos blott använt sig av ordet ljusa vägen som en av många beteckningar, för att döma ut oliktänkande grupper och tänkare, och att ordet blivit synonymt med kätteri. Frågan är om det egentligen finns särskilt mycket som förenar dessa, troligen skulle de känna sig synnerligen missförstådda av att placeras i ett och samma fack. Så därför anser jag att vi bör hålla oss kvar vid namnet ”den ljusa vägen” eller ”den ljusa läran”. Även om vi till lekmän kan fortsätta säga den sanna vägen.

Och slutligen, vad beträffar den gudomliga gnistan, så tror jag att man dessvärre får överge den romantiska bilden av en grupp specifika utvalda inom vår kyrka som ägnar sig åt introspektion för att förenas med guden inom sig.

Som esoteriker, får man nog inse att man mycket väl kan fortsätta detta sökande efter det gudomliga inom sig, även om dessa fantastiska papyrusböcker från 300-talet inte delar vår syn på människan som en slumrande gudom. ”

- Biskop Arentius av Artaria

------------------------------------------

Eoner

Här följer några kända Eoner (goda gudomliga lägre väsen) som det talas om i skriften eller som senare kommit att betraktas som trovärdiga. Notera att de Sanna prästerna inte på något sätt dyrkar dessa eoner, men man erkänner dem som lägre gudar!

Sophia – Se biskop Arentius text ovan

Serapia – Känd eon som dyrkades i öst men som numera knappt har några dyrkare

Genne - Känd som ett helgon och bland vissa som en eon (oklart där)

Hektra – Anses faktiskt inte vara en mörk gudom även om den ska vara ond. Detta är dödsgudinnan. Mycket populär bland män och kvinnor som dyrkar döden och även i vissa fall ondska, men detta är en grov feltolkning enligt Den sanna läran!

Ber´geliaz – En mindre eon (gudinna) som presenterades för kyrkan i Artaria för 300 år sedan och kom att bli populär. Sen de ansågs finnas med bland dåtidens Ordo Spektrum så blev de mindre populära. En del tror dock fortfarande att Ber´geliazdyrkare finns i Artaria och Eleria.

NYTT: Dessa har nu blivit en officiell eon och de har byggt kyrka i Arthania.

Odin – Dyrkas i Sigland (även en hel rad andra gudar som ej godkänns inom Ljusa vägen eller Sanna vägen)

Detta är ett fåtal. Finns flera hundra små eoner.

Arkonter

Dessa är de onda gudarna. Dessa bekämpas i Artaria, men inte alls aktivt i Eleria något som Den sanna vägens präster tycker är närmast vedervärdigt!

Det finns således inte EN djävul och en härskare utan många. Då det blott finns en Sann gud (den högste, Aeterna) så finns det ingen direkt motsatts (som Satan) utan här finns alltså flera olika mörka Arkonter. En del har hävdat att det finns även en mörk övermakt, men detta ska enligt i stort sätt alla stora kyrkomän och kvinnor i såväl Den sanna vägen och Ljusets väg (Eleria) vara nonsens!

Môrëss – Dyrkas av mörkeralver (som man inom Den sanna lärdan kallar mörka människor och inom den ljusa vägen kallar mörkeralver) och kan sägas vara en mäktig äldre Arkont som många gånger stått för den onde men ändock vise. Môrëss slogs mot bland annat Serapia och vann den striden sägs det.

Shar - Den Svarta Månens Gudinna, Hopplöshetens Härskarinna, Evighetens Plågoande. Egentligen en mörk Gudinna på ytan. Månens tvilling och största fiende. Drivs av ett evigt hat mot allt vad ljust är. Dyrkat av många olika varelser som skyr ljuset. Tillbes mestadels av Drow på ytan. ”Ljus är allt som skadar, endast i mörkret kan man härska fritt.”

Lloth - Spindelgudinnan, Alla spindlars Svarta Moder. Panteonens Huvudgudinna och den Gudinna som de flesta Drow tillber och den utan tvekan starkaste av dem. Vill få alla Drow under sitt styre och härska över alla från Underjorden. Försöker snärja andra raser till att tillbe henne under andra namn och aspekter för att få mer makt. ”Den som överlever Vinner”.

Shah – Ormgudinna

Tiamat – Drakgud, har flera namn. Dyrkas i Spetsbergen av drakkulter och leds av Draconisorden.

NYTT: Har nyligen fått vissa anhängare i Artaria och även en del prelater som börjat uppskatta Tiamat så smått. Kanske kommer denna en gång bli en eon. Inte troligt dock.

Den hornkrönte – Demonisk entitet och gudom. Främst är det dess demonfurste Oum Ben Satirs dyrkare som brukar dyka upp i Artaria och Eleria. Dessa är mystiskt länkade till en del eoner och därför svåra att tolka, men onda är de och de har en historia att nedkalla demoner.

Den Svarta stormen – Även detta en demonisk entitet och gudom.

Även här finns det förstås en mängd fler! Oändligt många nästan.

Patriarkernas ansvarsområden / Ytterligare titlar/råd:

Torald = Leder och ansvarar för Conastiska rådet. Dess uppgift anses inte som kyrkans viktigaste och det handlar om att avsluta schismen, Ljuset och Sanning.

Ansgar = Heliga tronens väktare. Leder Tronens råd och detta råd fungerar som finansdepartement, sköter egendomar, fastigheter och värdepapper.
Fungerar även som protokollärt ekonomiskt organ, vars överhuvud är Ansgar.

Hareld = Väktare av Biskopssynoden. Ett av de två viktiga rådgivande organen inom kyrkan då Biskopssynoden är det samlade organet för samtliga
18 biskopar och för de olika stiftens talan gentemot Överstepatriarken. De 10 Översteprästerna under Hareld har alla olika ärenden som alla syftar
till att resa mellan stiften, utvidga domäner osv. Men även Harelds personliga rådgivare (då biskopssynoden är ett synnerligen stort uppdrag att leda) och högra hand: Larandar.

Ivaro = Nuntien av haven. Ambassadör för kyrkan på alla de öriken som finns på havet. Hans översterpräster reser med missionärer till främmande riken.

Laurentius = Han har avsagt sig sitt ämbete som Patriarkskattmästare. Hans Överstepräster sköter nu hans ämbete.

Allvar = Väktare av den heliga gnistan samt leder arbetet i "Istituto per le Opere di Religione" vilket är institutet för religiös verkan. Detta är Kyrkans bank i affärer utåt till skillnad från Tronens råd som är den inre banken. Institutet lånar ut pengar till folk. Intressant att nämna är också att Inkvisitionen får pengar från banken och inte av Tronens råd.

Siri = Väktare av Justitia et Pax. Fredsdomstol samt rådet (som namnet betyder) för rättvisa och fred. Siri sänds till krisdrabbade områden och fungerar även
som ett råd för rättvisa bland folket. Bland annat går det i enstaka fall att pröva Inkvisitionens beslut i detta råd. Det är en högsta domstol kan man säga när det gäller fredsfrågor (tvistemål osv.). Detta viktiga råd prövar andra kyrkliga domstolars processer för att bedöma om de handlat korrekt eller inte. Samt fungerar som en appellationsdomstol dit man kan överklaga beslut som fattats på stiftsnivå, bl.a. när det gäller ogiltigförklaring av äktenskap.

Rickard = Biktöverdomstolens fader. Ger präster tillstånd att meddela förlåtelse för vissa svåra synder.

Hubertus = Patriarkkonsistoriet. Att leda detta råd är detsamma som att vara Överstepatriarkens närmaste. Detta är det troligen viktigaste rådgivande organet. Man samlar alla patriarker. Det är sällsynt att Överstepatriarken själv kommer till rådet, men det händer. Man kan säga att detta är det inre rådet och det råd
som andra har inblick i. Detta råds överstepräster är kopplade till Väktarna.

Mortén = Konung inom Ordo Necromanticum. Denna orden är unik och arbetar med frågor som rör magi, magiska ting, alkemi, odöda, demoner och liknande. Orden fungerar inte som inkvisitionen utan är mycket mer mystisk och mörk. De tio översteprästerna i denna orden är alla framstående teoretiker (och somliga säger även att de varit praktiker). Denna orden har många gånger visat sig värdig och i den finns bland annat framgångsrika inkvisitorer, exorcister och märkliga teologer. De har en operativ del vars medlemmar bär svarta prästkläder med lila och röda heliga symboler på.