Människoinformation

Introduktion

Det här materialet är främst till för dig som vill spela människa i Eleriakampanjen, samt andra roller som kan tänkas känna till detaljer i människornas liv och leverne. Inte ens som människa behöver man veta allt som står här. Allmänt kan sägas att en köpman, stormästare eller adelsman antagligen vet mer om sin historia och om världen än en enkel hantverkare eller bonde.

Varelser som inte är människor känner dock antagligen till större händelser som svartfolksinvasionen av Artaria samt etableringen av riket Eleria med efterföljande guldsökarhysteri.

Eleriakampanjen: Tidslinje

1051
Artaria: Konung Torulf Kronhjärta av Artaria dör och adelns makt ökar. Han lämnar efter sig sin nyfödda dotter Amalia Kronhjärta som enda arvtagare.

1067 - 1069
Artaria: En konflikt startades på grund av en mer folklig tolkning av den religiösa tron ”Den Sanna Vägen” som splittrade kyrkan. Detta sågs med avsky av adeln som motsatte sig nymodigheter i samhället och landet splittrades upp i ett flertal grupperingar. Det svaga Kronhuset, med den unga Kronprinsessan Amalia Kronhjärta i spetsen, stod avvaktande i frågan om adelns dispyter. Amalia, då endast 16 år gammal manade folket till lugn och hennes popularitet växte. I detta instabila läge invaderar svartblod Artaria från Spetsbergen. Amalia vädjar till adelshusen att stoppa invasionen innan det är för sent.

1070-1071
Artaria: Adeln skyllde på varandra och endast fyra av Artarias många adelshus valde att följa sin Drottnings uppmaning, och sände sina Lansar, de beridna krigsfolk som adelshusen höll sig med, att försvara Artaria. Ett stort slag vid floden Yfnan avslutar kriget och efter mycket blodspillan står Drottning Amalias samlade folkarmé som segrare. I landet började det ryktas om att man ville ha tillbaka ett starkt Kronhus med Amalia som regent för att folket var trötta på allt kaos som adelns maktspel ställt till med.

1072
Artaria: Adeln sluter sig samman tillsammans med större delen av kyrkan för att kunna hålla kvar sin styrande ställning i Artaria. I en kupp tog man över makten i riket och såg till att Amalia Kronhjärta blev landsförvisad tillsammans med de fyra adelshusen Lilja, Silverhök, Gyllengrip och Svinhuvud.

1073
Eleria: En stor folksamling följer Amalia och adelshusen norrut där man bildar riket Eleria. Första steget i bildandet var anläggandet av staden Fyris vid Norra havet som idag är huvudstaden. Amalia kröntes till Drottning ovanpå den första grundstenen i den nya staden.

1082
Eleria: Kring det strategiskt viktiga deltat till floden Limon beslutade Drottningen att anlägga en stad. Som tack för visad lojalitet, skänkte hon staden Tiria till huset Lilja att vårda i hennes namn och de svor henne evig trohet vid stadsporten. Ryktet om frihet och jämlikhet som fördes med vindarna från Drottning Amalias rike skapade en ny folkvandring norrut från Artaria.

1135
Eleria: Den gamla Drottningen Amalia abdikerade och hennes dotter Alexenor Kronhjärta tog hennes plats vid riksrådet och som regent av Eleria. Detta år fyllde Alexenor 40, men hennes mor Amalia var hela 84 år, dock så verkade inte ålderns höst märkas på henne.

1151
Eleria: Guld hittades vid floden Limon. I närheten låg handelsplatsen Navle och Värdshuset Lyktan kring vilken en by nu började ta form.

1155
Artaria: En utsänd styrka bildar under hösten byn Stendal i närheten av Navle för att möta hotet från Drottning Alexenors Eleria. För självklart vill också Artaria ta sin del av det guld som finns i trakten.

1164
Nu!

Eleriakampanjen: Riket Eleria

SAMHÄLLSSTRUKTUR

Elerias uppbyggnad av samhället är en total brytning med det gamla Artarias statsskick. Landet styrs av Kronhuset med den nya Drottningen Alexenor som överhuvud. Kronan har absolut makt men regenten lyssnar både länge och noga på vad kyrkan, adel och borgare har att säga. Detta kan ske genom det Riksråd som bildades en kort tid efter att Drottning Amalia hade grundat Eleria.
Riksrådet har nio säten, tre avsatta för kyrkans tre överstepräster, tre för adeln (huset Lilja avsade sig sin plats då Amalia skänkte dem Tiria), två för folket och en stol för regenten. Kronan har i nästan alla kända fall deltagit i Riksrådets diskussioner och sedan följt rådets beslut. Blott ett fåtal gånger har regenten lagt in den vetoröst som Kronan har för att fullfölja något som större delen av rådet inte velat. Folkets representanter väljs ut från två mindre ting som finns i landets två största städer Fyris och Lyria. Representanterna får sin plats för livet eller så länge tingen anser dem kapabla att sköta uppgiften väl. Dessa personer ska egentligen representera den stora massan av folket men företräder mer än något annat borgarnas vilja, en vilja som inte alltid är den samma som böndernas. Majoriteten av bönderna finner dock detta vara på sin plats, de anser sig inte ha vare sig tid eller själslig möjlighet att syssla med ting som rör rikets styre. Nej, hellre plöjer de sina åkerplättar och lägger sin energi på att få ut mesta möjliga ur detta inte alltid så fruktsamma land. Borgarna är ofta samlade i olika gillen mellan vilka det ständigt pågår maktkamper om olika frågor i rådet. Köpmannagillet har ju till exempel alltid velat att de olika hantverkargillena ska sänka sina priser. En kamp utan slut kan det tyckas som nog lär fortsätta tills deras halsar har torkat ut.

DROTTNINGEN

Den regent av Kronhuset som grundade Eleria var Drottning Amalia Kronhjärta. Från huvudstaden Fyris har hon styrt riket sedan dess grundande 1073, fram till 1135 då hon abdikerade till fördel för sin dotter Alexenor som detta år fyllde 40. Drottning Amalia var vid denna tid 84 år gammal men fortfarande vid mycket god vigör.
Alexenors barndom är till stor del okänd, då ingen var medveten om hennes existens, praktiskt taget till den dag hon red in i huvudstaden vid sidan av huset Liljas överhuvud. Det visade sig att Drottning Amalia hade överlåtit sin okända dotters uppfostran åt detta helt lojala adelshus för att Alexenor skulle få en möjlighet att växa upp utom räckhåll för de oundvikliga intriger som uppkom i riksrådet men fortfarande ha chansen att utveckla sina kunskaper i hur man styr ett rike. Efter att ha varit aktiv inom Elerias politik i tio år hade Alexenor visat att hon lärt sig läxan väl. Hon var då så allmänt erkänd av landets olika grupperingar, gillen och kyrkan att Drottning Amalia ansåg henne färdig för att axla den tyngsta bördan och hon tog därför själv ett steg tillbaka in i skuggorna för att se dottern som regent. Alexenor har fortsatt att styra landet i sin moders anda och Eleria blommar på världskartan i hennes händer och hennes motto har blivit ”Drottningens liv, för landets bästa”.
Många funderingar kring familjen Kronhjärta finns ändå bland folket. Att den förra Drottningen fick barn vid den höga åldern 44 väckte sina frågetecken redan på den tiden. Men att Amalia ända till den dag hon abdikerade, inte såg ut att var särskilt gammal trots att hon bevisligen då nått åldern 84 och att hon ännu verkar vara fullt frisk och välmående, trots att hon idag torde vara över 100 år gammal, väcker oundvikligen ännu flera frågor. Även den goda Drottning Alexenor verkar visa liknande tendenser i och med sitt ungdomliga utseende. Ryktena kretsar kring allt från välgörande krämer med ingredienser från fjärran länder, till hemliga brygder som förtärs i månljus. Ingenting har dock bevisats och allt som allt är folket ändå så nöjda med sina regenters sätt att styra riket att ingen har orkat ta sig tiden, eller för den skull velat gå djupare in i de två Drottningarnas ungdomliga yttre. De ser gärna att livet fortsätter som det har gjort hittills. Men en stilla nyfikenhet finns ju alltid…

ADELSHUSEN

Eleria har fyra adelshus. Överhuvudena för dessa, och förstås Drottningen själv, kan utdela riddarslag och sköld och därmed dubba en förtjänstfull man eller kvinna till riddare. Det är brukligt att de då får ett familjenamn och en sköld som utgår från det hus som dubbat dem och vilket de tillhör med trohetsband starkare än stål.

Huset Gyllengrip har sitt högsäte i Fyris. Släktens vapen består av en gyllene grip på svart bakgrund och denna släkt har kommit att sköta administrationen av Fyris fylke i Kronans namn. Detta hus har traditionellt sett alltid varit det största och har ytterligare ökat i omfång sedan flytten till Eleria. Baron Volmar Gyllengrip är en medelålders änkling med ett gott öga till vackra kvinnor och något fler barn än vad som kan tillskrivas hans giftermål. Alla barnen får dock plats i den stora skara av Gyllengripar som lever och trivs vid Fyris hov och det brukar skämtsamt sägas om familjen att de aldrig kommer att sakna pager eller lillpigor så länge Baronen är vid livet.

Huset Svinhuvuds banér är prytt av ett vildsvinhuvud omgivet av lågor och även denna adelssläkt har sitt högsäte i Fyris där de har sina beridna lansar, flest i riket. De av landets unga män, eller i ett fåtal fall kvinnor, som önskar få den bästa militära bildning som står att få, kan om de har tillräckligt med pengar och goda vitsord från någon mentor, bli antagen som väpnare åt familjen Svinhuvud eller någon av deras skyddslingar. Visar den unge rekryten sedan anlag för krigskonst kan han få fortsätta sin utbildning för att bli soldat. Svinhuvud håller sig med ett större antal riddersmän än något annat adelshus. Dessa kommer från de bästa bland husets soldater som i egenskap av goda karaktärsdrag, och som dessutom utfört dåd utöver det vanliga, fått riddarslag och sköld som belöning. Husets stående styrka av beridna soldater är oftast rekryterade ur det rika borgerskapet och riddarnas barn, medan fotsoldaterna i händelse av krig skulle rekryteras ut bondeklassen.

Huset Silverhök har sitt högsäte i Lyria. Deras vapen är en slående hök omgiven av fem bokar för att markera familjens ställning som diplomater. De är därmed ansvariga för de kontakter med utlandet som Eleria har, samt den utrikeshandel som pågår. Silverhökarna samarbetar ofta med släkten Svinhuvud även om samarbetet försvårats lite sedan Hertig Vermillion Svinhuvud uttryckt sig om Baron Elfinn Silverhök, ”Jag kan inte samverka med honom. Han är ju för böveln den mest pergamentstorra existens som någonsin vandrat på vår skapares marker.” Baron Silverhök sägs ha tagit mycket illa vid sig av utsagan, men kontakten de båda familjerna emellan är numera åtminstone återupprättad.

Huset Lilja har sitt högsäte i Tiria. Släktens vapen är en grön sköld med en gyllene lilja i mitten samt en krona och ett hjärta på blommans vardera sida. Dessa två symboler lade Lilja till i samband med att de fick nyckeln till Tirias portar, som ett tecken på familjens eviga trohet till släkten Kronhjärta. Banér med detta vapen kan ses från alla väderstreck av dem som närmar sig Tiria. Huset Lilja utmärker sig även som det mest kulturälskande av adelshusen, ingen kan neka att man i Tiria hittar rikets bästa musikanter och alla andra sorters konstutövare. Dess familjeöverhuvud, Hertiginnan Katarina Lilja, var också i sin ungdom rikets mest avmålade skönhet.

MILITÄREN OCH ELERIAS ÖVRIGA STYRKOR

I Eleria finns det precis som i Artaria inte en enda stor homogen krigsmakt utan dess militära styrkor är uppdelade på ett antal olika organisationer med olika uppbyggnad och ledning. Faktum är att den enda sammanhållande faktorn är dess trohetsed till Drottningen och Eleria.
Den militära ryggraden i Eleria består dock av landets lansar som alla vid behov är beridna

Kronlansen
Det mest prestigefyllda av alla Elerias förband är Kronlansen. Den består uteslutande av riddarslagna män och kvinnor och är edsbundna till huset Kronhjärta och därmed till Drottningen personligen. Riddarslaget av denna sort går visserligen inte i arv, men ses ändå som en så pass stor ära att det är vanligt att de unga går i sina föräldrars fotspår och söker sig till denna enhet. Medlemmarna i Kronlansen tjänstgör ibland som befäl för andra gárden.

Adelslansarna
Alla fyra adelshusen håller sig med egna lansar. Flest har självfallet huset Svinhuvud. Även i dessa enheter finns det en stor andel riddarslagna men dessa är edsbundna även till sitt eget adelshus.

Gárden
Alla adelshusen, de tre städerna och somliga gillen har egna gárden. Dessa består uteslutande av anställda fotsoldater. Dessa enheter anses allmänt i riket vara pålitliga och är väl omtyckta av folket i övrigt. De sköter allt från bevakning av rikets gränsgarnisoner till ordningen i städerna.

Kyrkan
Den Eleriska kyrkan håller sig med egna kyrogárden och tempelriddarordnar. Dessa består av män och kvinnor som avsagt sig tanken på världslig vinning och stället valt att ägna sitt liv åt att beskydda kyrkan och folket mot vad som än må hota.

Legosoldatskompanier
I Eleria är det också vanligt att man hyr in hela kompanier av hyrsvärd för specifika uppdrag. Detta brukar vara fallet vid eskortuppdrag eller garnisonstjänst i byar i riket. Enligt lagen hålls alla befäl i dessa grupper ansvariga för sitt folks uppförande, vilket i viss mån garanterar att de håller sig inom lagens råmärken.

Utskrivna bondesoldater
I händelse av krigsfara kan vem som helst i riket kallas ut till tjänstgöring. De utrustas då av det adelshus eller förband som skrivit ut dem. Otränade må de vara men alltid tappra, för vem vill svika när hem och härd är hotad?

RELIGION

Utövande i Eleria
Gudar och Gudinnor, välvilliga, hjälpsamma, likgiltiga eller direkt onda, i världen finns det många sådana, och var och en är införstådd med att dessa inte bör förargas. Men det är inte kring dessa som religionen i varken Eleria eller Artaria kretsar. I båda länderna erkänns självfallet gudomligheternas existens men tron handlar istället om hur man bör leva sitt liv.

I Eleria går tron under namnet Ljusets Väg. I Eleria går man inte till kyrkan och ber. Istället är dessa byggnader i de tre städerna stora kunskapstempel. Här finns de största boksamlingarna och ett prästerskap av bröder och systrar som dedikerat sina liv till att bemästra och lära ut denna kunskap. Det är också vanligt att världströtta själar tar sin tillflykt till dessa helgedomar för att under en tid ägna sig åt att finna inre frid på nytt. Religionen är mer som en samhällsgrund där prästerskapet tjänar folket. Ljusets Väg står för kunskap, vägledning och själslig frigörelse.

Ljusets Väg är en sidogren av Den Sanna Vägen, som är den gängse trosuppfattningen i Artaria. Den uppkom som en reaktion mot den Artariska kyrkans hierarkiska världsbild och dess absoluta bokstavstro. Den nya rörelsen menade att man skulle följa skrifternas andemening snarare än dess exakta ordalydelse. Kyrkans ställning i Eleria är främst undervisande men tjänar även som andlig vägledare och har därför en viktig roll i samhället. Alla människor bekänner sig mer eller mindre till dessa levnadsläror och få alternativa trosuppfattningar förekommer i riket. Kyrkan leds av överstepräster som har sina säten i de tre städerna. Då kyrkans representanter ofta vandrar bland folket, har de högre prästerna med tiden också fått ta hand om en stor del av landets säkerhet, genom sina utomordentliga kontaktnät och kunskapskällor. Den orden inom kyrkan som sköter dessa känsliga frågor kallas Ljusets Mästerskap och står under både översteprästernas och Drottningens övervakning. De är en maktfaktor att räkna med i Elerias politik.

Skrifterna
Ljusets väg är en mycket tolerant religion som tillåter många tolkningar av de två heliga skrifterna Sanningarnas bok och Ljusets skrifter. Skrifterna skapades efter den store hjältepaladinen och förkunnaren Taraxakus som var trons grundare. År 32 var han på exercis med sin Lans i väntan på ett orchanfall. Taraxakus övade sina mannar inför striden när en väldig röst talade till honom. ”Du ska skynda till undsättning ty din Konung kommer aldrig mer att få skåda månens milda ljus eller vandra bland träden, men dina fränder kommer att vinna detta slag och många fler, om du genast vänder söderut och tar vägen genom skogarna.”

Förbryllad av detta men dock övertygad om ett gudomligt ingripande samlade Taraxakus sin här och marscherade söderut. Då de kom fram, fick de till sin fasa se landets armé hårt ansatt av orcher som tycktes myllra fram över åsryggarna. Slaget som följde var det grymmaste och mest blodiga som ägt rum i världshistorien, en gyttjig röra av blod och lemlästade kroppar, och skulle bli avgörande i det långvariga krig som så länge plågat Artaria.
Orcherna anfördes av den sägenomspunne Borog den Väldige som med de vildaste av sina hövdingar själv ledde svartblodens härsmakt.
Taraxakus position var dock taktiskt överlägsen och med tapperhet och sitt sätt att inspirera lyckades han med sin här driva orcherna tillbaka. Dock hade, till allas stora sorg, Kungen blivit sårad av en förgiftad pil. På sin dödsbädd utnämnde han Taraxakus till arvtagare men Taraxakus avböjde med argumentet att han sett för mycket slakt och blodspillan i sina dagar och önskade dra sig tillbaka. Kungens blott 5-årige son Mélenor kröntes därför till Konung och under hela sitt liv undervisade Taraxakus denne kloke härskare i de sanningar som han sade kom till honom i hans drömmar. Det var Mélenor som skrev ner dessa drömmar och visioner i vad som kom att bli Sanningarnas bok och Ljusets skrifter. Böckerna som förespråkade disciplin blandat med medmänsklighet och kärlek till kunskap, kom mycket snart att bli roten till Den Sanna Vägen som praktiseras i Artaria.

BROTT OCH STRAFF

I riket Eleria är det kyrkan, Ljusets Väg, som sköter lag och rätt. Närmare bestämt genom en orden av kringvandrande lagmän och domare, dessa kallas Stormästare och är mycket respekterade av gemene man för sitt stora kunnande och sina milda men rättvisa domar. Alexenor har med stöd av rådet och med hjälp av skrivare och sina rådgivare sammanställt Skriften, som är en samling lagar och förordningar som gäller i Eleria. Dessa är till stor del vägledande och ämnade att tjäna som grund för de domar som Stormästarna utfärdar i egenskap av domare på sina resor runt riket. Skriften innehåller även ett mindre antal ”grundlagar” som bland annat behandlar successionsordningen för Kronan, reglerar adelns och kyrkans makt samt omskriver de grövsta brotten såsom landsförräderi, stöld och mord. Stormästarna har dock mycket stor frihet att hålla domstol och utdöma straff efter eget huvud och de är mycket respekterade bland folket för sina rådiga domslut. Det vanligaste straffet för små brott såsom allvarligt förtal eller mindre orsakande av kroppsskada, utdelas av byrådet genom röstning och brukar bli olika former av skamstraff. Exempelvis kan den dömde tvingas att sitta fastlåst på någon förstubro till föremål för allmänhetens hånfulla ord och blickar.
Brottslingar som gjort sig skyldiga till allvarligare förseelser hålls i förvar tills en Stormästare har vägarna förbi bygden och då kan hålla rättegång. Första gången någon döms för ett allvarligare brott så blir straffet att brännmärkas i pannan med ett kryss. Andra gången huggs en hand eller fot av, beroende på vad som anses skäligt. Som ytterligare straff bötfälls brottslingen att betala bödeln för det arbete som utförts. Om brottslingen inte har mynt nog till detta, drabbas han eller hon av än grövre bestraffning. Avrättning sker genom strypning. Men är ovanligt förekommande i det nya landet.
Mer lokalt kan det finnas andra mindre lagar, som utvecklats av olika byråd men Skriften utgör alltid grunden för alla Elerias domar.

FOLKTRO

Att leva i det nya landet är på många sätt förenat med ett hårt och osäkert liv. Få markplättar är bördiga och väderförhållandena kan tidvis vara mycket svåra. Människorna här har därför försökt ordna sitt liv efter säkra tecken och möjliga förutsägelser vilket gör folktro och skrock till vitt utbredda fenomen. Den enkle bonden vet till exempel med säkerhet att en röd soluppgång med stor visshet innebär en lång, händelserik dag, medan vind som plötsligt mojnar och vänder till motsatt riktning tyder på övernaturligt eller gudomligt ingripande och då är det bäst att lägga två sädesax i kors på trappen för att hålla sig väl med de högre makterna.
Till säkra tecken hör även en isskorpa på vattnet under senvåren till sensommaren vilket tyder på att häxor är i farten och har en katt samtidigt oförklarligt försvunnit hemifrån kan man vara säker på att katastrofen nalkas. När en död fisk hittades i vassen i en by strax norr om Tiria gick ryktena om förräderi upp till så höga kretsar att Drottningen försågs med dubbel livvakt i flera veckor framåt.
Dessutom blev en bondhustru vid namn Mira för något år sedan ställd inför rätta i Timmre by för att ha tagit med sig färska örter inomhus utan att skölja dem först, varpå örterna hade blivit onda och förgiftat hennes make. Kvinnan friades dock då bonden i frågan bevisligen hade sjungit före frukost, och då borde var klok man veta vad som väntar honom ansåg den Stormästare som dömde i målet.
I Navle vet man att berätta, att purjolökar bör man undvika att sova bredvid då det annars kan få ödesdigra konsekvenser.
Slutligen bör väl nämnas att om ett följe anländer under natten kan underliga händelser väntas i de trakterna…

HANDELSDAGARNA

Handelsstationen
Navle by och handelsstation var tills för något år sedan inte mer än ett värdshus i en glänta i skogen. Någonstans för de pälsjägare och handelsmän som var på genomresa att vila ut och få sig lite mat och dryck innan de fortsatte sin resa. 1151 förändrades allt detta nästan över en natt när några pälsjägare fann spår av guld vid bankerna av floden Limon. En väldig ström av människor styrde sina steg mot de nordliga trakterna varifrån det nu nästan dagligen kom nyheter om nya guldfyndigheter. Navle värdshus (av byfolket och handelsmännen känt under namnet Lyktan då ljuset från dess fönster utgör en av de mycket få ljuspunkter i dessa trakter) fick bråda tider. Guldsökare och pälsjägare, bönder och handelsmän trängdes nu i stora salen i jakten på varm mat, god dryck och kanske framför allt skydd från mörkret. För trakterna kring Navle må ha blivit oftare genomfarna på sista tiden, men de är långt ifrån säkra. Ryktena går om pälsjägare och guldsökare som försvunnit in i skogarna för att aldrig komma tillbaka och mödrar skrämmer sina barn med historier om skogsfolken som lurar där ute i de dystra, djupa skogarna.

Situationen görs inte heller bättre av att Navle legat i ett ingenmansland, precis mellan Eleria och Artaria. Båda rikena hävdade att trakten var deras territorium. Elerias djärva kupp avgjorde dock saken en gång för alla när man i Drottningens namn med alla rikets lansar efter nattliga förflyttningar annekterade trakten en gång för alla. Så kom det sig att Eleria fick tillskriva sig denna karga och avlägsna bit mark. Adeln i Artaria ansåg det inte mödan värt att gräla om den exakta gränsdragningen på en plats så ogästvänlig som denna, men när ryktena om guld nådde deras öron vaknade girigheten. Därför enades de länge nog för att göra sitt motdrag. Strax bortom Navle anlade de en egen by och handelsplats, Stendal. På så sätt hade de i ett drag säkrat att även Artaria skulle få sin del av guldet i trakten. Därför är Navletrakten nu en smältdegel av influenser från alla håll, och trakten vimlar av lycksökare från de båda länderna. Vissa av dem är diplomater, utsända för att försöka diskutera sig till inflytande i området, andra är soldater, guldsökare, handelsmän och annat folk som tror sig kunna vinna någonting ur den pågående tvisten
Det finns även en liten men växande population bofasta i Navle och de ser med blandade känslor på alla de främlingar som strömmar genom Navle by på sin väg mot ära och rikedom, eller mot sin död. Å ena sidan medför dessa resenärer bråk och stök och ibland direkt fara för byn, då en del av dem oklokt nog drar skogsfolkens vrede över alla människor i trakten. Å andra sidan medför dessa vandrare rykten, sagor och sånger från när och fjärran som förgyller kvällarna på värdshuset. Självfallet innebär det dessutom stora möjligheter till handel, och många av de hårdföra främlingarna brukar också tillfälligt ställa upp på att skydda byn från rövare och annat otyg.
Navles folk är också en aning skeptiska mot Stendal, den nya byn som för bara en mycket kort tid sedan grundades av riket Artaria nära Navle. Detta innebar visserligen för Navle ett tydligt hot men detta gäller mest soldater och statsrepresentanter anses det. För folken från Eleria och Artaria är ju egentligen broderfolk med samma ursprung. Därför avskyr de vanliga människorna inte varandra, istället så häcklar man och sjunger nidvisor om varandra, en slags hatkärlek.
Men mest misstrodda är de sällsynta skogsfolken. I princip alla av de bofasta invånarna i Navle by har sett skogsfolken vid de återkommande marknadsdagarna, men misstänksamheten är likväl stor. ”Det man inte vet något om, det ska man misstro” är ett ordstäv som tycks vara väl använt av bönderna och pälsjägarna här och då inget av skogsfolken har gjort minsta ansats till att bekanta sig med den mänskliga rasen så fortsätter människorna i Navle att bo med det okända ända in på husknuten.

Handelsdagen och dess funktion
Handelsdagen uppkom som en ren nödåtgärd i dessa trakter där marken inte ger mycket och genomresande handelsmän var få. Det hela har nu utvecklats till något av en tradition där människorna, om än lite motvilligt, insett att de har stor nytta av de varor och det guld som skogsfolken har att erbjuda. Även skogens varelser har insett den uppenbara fördelen att handla med människorasen vid dessa två tidpunkter på året och handelsplatsen brukar vid dessa tillfällen myllra av aktivitet. Mycket snart efter handelsdagens instiftande upptäckte man nöden av någon form av fredsuppehållande åtgärd, (alver, orcher och människor på samma plats är inte alltid en bra kombination…) så dagen utnämndes till en helgad dag där alla raser måste respektera att handelsplatsen och dess omnejd är fredad. Inga blottade vapen är tillåtna och överträdelser mot den frid som ska vila runt dagarna för marknaden straffas hårt av både människor och skogsfolk. Alla är de beroende av denna handel, och alla inser de nöden i att hålla fred, åtminstone vid dessa två tillfällen om året.
Under handelsdagen finns det även utrymme för diplomati och förhandlingar olika folk emellan, även om det mest är människorna som ägnar sig åt detta. För orcherna är diplomatiska överläggningar svårfattliga, alvraserna lägger sig helt enkelt inte i och knytten och allt annat smått som lever och bor i skogarna har inget intresse av att fatta avtal med den mänskliga rasen. Förutom dessa seriösa överläggningar som inte helt sällan resulterar i mycket bryska ord och eder parterna emellan, finns också utrymme för spel och lekar denna dag. Även denna aktivitet är förunnad människorna. Skogsfolken kan ibland på avstånd betrakta denna verksamhet med en blandning av fascination och misstro (varför försöker den där människoflickan ta sig fram när hon har båda benen i en säck?) och några vättar har vid ett tillfälle setts kasta hästskor på varandra i en egen variant av människornas spel där det gäller att få hästskon att fastna på en pinne. Även Kubb hör till de mer uppskattade spelen under marknadsdagen då människorna denna dag passar på att roa sig innan den hårda vardagen, med allt vad det innebär att vara bonde eller handelsman i ett nytt och kargt land, sätter in.

Eleriakampanjen: Riket Artaria

Artaria, eller det gamla landet, som många Eleriabor kallar det, är på månget sätt en direkt motpol mot allt i Eleria. Riket styrs med tonvikt på gamla traditioner då man i Artaria har religionen Den Sanna vägen. En gammal trosuppfattning som förespråkar en hård och disciplin livsstil för folket.
Odiskutabelt är att landet är det mäktigaste riket i den kända världen och att få kan utmana dess makt. Men samtidigt har landet sedan splittringen och Drottning Amalias förvisning, lidit av ett maktvakuum där varje grupp svartsjukt bevakar sina intressen.

Av gammal hävd har Artaria ofta varit expansivt och lagt under sig nya territorier. Men i de vanligaste fallen har den gamla härskarklassen fått behålla sin ställning och sia privilegier så länge de erkänner Artarias överhöghet. Detta har lett till att landet har en stor och maktfullkomlig adelsklass. Inom varje län har den regerande adelsfamiljen nästintill absolut makt. Det vanliga folket har mest setts som en resurs att bruka. Då ingen ny tronarvinge utsetts styrs Artaria idag av Högrådet som håller till i Irathia. Detta råd består av rikets viktigaste personer. Dessutom samanträder minst en gång varje år Storrådet i vilket alla adelsfamiljer har en plats. Denna församling är endast rådgivande till Högrådet men dess åsikter brukar beaktas noga.

I detta har adeln sin starkaste allierade i kyrkan, Sanningens Väg. Ur Melénors skrifter formades tron Den Sanna Vägen som står för en disciplinär och hierarkisk livsstil. Denna bevakar kyrkan noggrant att alla efterföljer. I staden Arthania så håller den största delen av kyrkan till. Här utbildas prästerskapet och här finns det råd där kyrkans överstepräster beslutar om kyrkans hållning i olika frågor.
Kyrkan är dock inte enbart ett stöd för adeln utan samtidigt dess största rival. De är ense om att det vanliga folket skall veta sin plats, men oense om vem som vet bäst at styra över dem…

Eleriakampanjen: Viktiga platser och städer

ELERIA

Fyris, grundad år 1073
Huvudstad där man hittar landets styrande riksråd samt Drottningen och Drottningmodern.
Här har även adelshusen Gyllengrip och Svinhuvud sina högsäten.
Är beläget vid Norra havet.
Till Fyris strömmar Elerias tillgångar, och det syns kanske främst på det ståtliga Drottningapalatset beläget i mitten av staden, i folkmun kallat Hjärtat. Tack vare adelshuset Svinhuvuds armé så är Fyris antagligen den säkraste platsen i Eleria.

Lyria, grundad år 1088
Stad där adelshuset Silverhöks högsäte finns.
Tack vare adelshusets kontakter utanför Eleria kommer till Lyria via havet handelsmän från hela världen. På de stora marknaderna kallade Markadiner kan man finna allt som kan köpas för silver. Allt ifrån exotiska frukter till de mest hänförande tygerna eller starkaste hästarna går här att införskaffa på en av Markadinerna.

Tiria, grundad år 1082
Stad där man hittar adelshuset Liljas högsäte.
Tiria utmärker sig genom att vara kulturens högborg i Eleria. Detta av den gamla traditionen att adelshuset Lilja alltid sett till att omge sig med en oräknelig mängd musikanter, poeter, målare och teatersällskap. Så om en musikant berättar att han kommer ifrån Tiria så blir man inte förvånad och eftersom den nuvarande drottningen Alexenor i trygghet blev uppfostrad här, har hon självklart sett till att denna tradition fortsätter.
Ibland de många värdshusen hittar man här Glada Flamman ett känt tillhåll för alla sorters lycksökare och äventyrare, där många intressanta rykten växlas och sprids.

Byn Navle, ”grundad” år 1151
Navle har tack vare guldfyndigheter växt till ett riktigt samhälle.
Här hittar du värdshuset Lyktan och Vågen som ägs av värden Holmger och frun Liv.
Navle styrs av ett byråd som även ofta sammankallar till bymöten för hela byn. Var tills år 1155 endast av Eleria erkänd som handelsstation men är idag en riktig och viktig by.

ARTARIA

Irathia
Huvudstad där man hittar man hittar Högrådet och Storrådet. Irathia är också centrumet för Artarias byråkrati. Irathia är en urgammal stad och det sägs att hjältepaladinen Taraxakus föddes här.

Tyra
Stad som föll under den stora svartblodsinvasionen år 1071. Idag återuppbygd.
Här lever man under ständig vetskap om att ett nytt anfall någon gång kan komma, och bland folket som lever i Tyra är många ättlingar till det få överlevande, och när därför både fruktan och hat mot svartbloden Ingen stad i den kända världen har högre och mäktigare stadsmurar än det nya Tyra.

Arthania
En mindre stad i södra Artaria som sedan urminnes tider varit landets kyrkliga centrum. I kyrkorna här sägs det att de två ursprungliga heliga skrifterna Sanningarnas bok och Ljusets skrifter finns.

Stendal, grundad år 1156
En ny Artarisk bosättning för att landet också vill ha sin del av guldfyndigheterna kring Navle. I Stendal finner man härbärget Lansen som styrs av Angus.

ÖVRIGA PLATSER

Korps Lönnkrog
I skogarna utanför Navle har den mytiske figuren Korp en lönnkrog. Detta är samlingsplats för elakingar och banditer, dit går man inte frivilligt såvida man inte har onda planer. I Lönnkrogen hittar man dessutom alla sorters mystiska figurer som ju varje laglydig människa vet att man borde undvika. Därför är detta är inte en omtyckt plats bland Navles och Stendals byfolk och man ser inte med blida ögon på den som besökt den hålan!

Brim & Onok
Norr om Eleria ligger de två öarna Brim och Onok. Dessa två är mycket välkända som tillhåll för pirater, rövare och annat pack. På den lite större ön Brim lär det finnas en dolt piratnäste kallat Svartbryggan, där skumma typer samlas och planerar många av de räder och illdåd som utförs mot Eleria.

Norrskogen
Det ryktas att folk från Eleria som sökt sig dit spårlöst försvunnit. Riksrådet höjde 1094 sina röster om detta för att det avskräckte människor från att flytta dit och beslutade att skicka dit rikets lansar och andra trupper för att säkra området och lägga det till Eleria, men Drottning Amalia la in sitt veto mot detta utan att förklara varför. Vad som nu än döljer sig i de djupa skogarna verkar det inte vilja människorna som kommer dit något väl i alla fall.

Sigland
Norr om Norrskogen ligger riket Sigland. Det lilla man vet om Sigland är att det är befolkat av barbarer som lever hela sitt liv i evig snö och kyla. Pirater från detta land härjar då och då Norrhavet. I vissa Artariska adelshus finns en gammal tradition att leja sina livvakter från vissa Sigländska ätter.

Spetsbergen
Spetsbergen är sedd som en allmänt farligt plats likt Norrskogarna. Det man känner till är att orcher har flera tillhåll här. Så den som vill leva länge bör hålla sig undan. Man har även hört fasansfulla rykten om att Skuggtand ursprungligen kommer härifrån.

Högländerna
Öster om Artaria ligger Högländerna. Här ligger många mindre riken som lyckats hålla sig fria från Artarias hungriga expannsionism. Sedan klanfolken från Högländernas trofasta hjälp till Drottning Amalia under svartblodskrigen 1069 – 171 har man från Elerisk sida hållit dessa folk i högt anseende och diplomater från huset Silverhök syns ofta på resa till Högländerna vars folk ses som Elerias närmaste allierade.

Agarien
Ett av de mest beryktade rikena i Högländerna. Härifrån kommer den beryktade hjältepaladinen Genne som för 500 år sedan ledde kampen mot Spetsbergens svartblod. I dag har tempel till hans ära stort inflytande över Agariernas liv.

Giondar
Ett rike gränsande till Artaria som ständigt varit hårt ansatta av svartblod. För ett tag sedan fann man guld i riket vilket drog till sig Artarias intresse. All kontakt med riket avbröts dock när en svartblodsinvasion utan motstycke skar av landet från omvärlden. Mellan Giondar och Agarien finns sedan gammalt en stor och djupt rotad fiendskap.

Edea
Gränsar till Agarien.

RELATIONER TILL SKOGSFOLK OCH SVARTBLOD

Då vårmarknaden och höstmarknaden i närheten av Navle även välkomnar alver och (lite motvilligt) orcher, har några människor i Eleria både sett och talat med individer av andra raser än människornas. Men att de har gjort det innebär inte att alver och orcher släpper människorna närmare in på livet än vad som är nödvändigt, och detta resulterar i att mystifieringen kring de andra raserna kvarstår. Elerias invånare vet egentligen inte mer än att skogsvarelserna faktiskt existerar, vilket ändå är mer än fränderna i Artaria gör. I det gamla landet har nämligen inte andra skogsfolk än orcher förkunnat sin existens, medan Elerias köpmän har fått möjligheten att ”uppleva” både skogsknytt, troll och alver förutom orcherna.
På grund av sina direktkontakter med skogsfolken är det alltså köpmännens sällskap som har mest kunskap om dessa. Gemene man i Eleria är fortfarande helt okunniga om ”de andra”, mången bonde skulle inte kunna se skillnad på en vätte och ett småtroll om de såg ett. Ingen människa i Eleria kan heller påstå sig veta var alver och skogsknytt stammar ifrån eller hur många de är. Teorier om nomadfolk och dolda alvstäder långt i öster cirkulerar, men alverna själva tiger som muren och knytten säger aldrig något vettigt. Inte när någon människa lyssnar i alla fall... Relationen till regionens orcher är fortfarande milt sagt spänd efter de stora orchkrigen som ägde rum vid tiden då Drottning Amalia landsförvisades. Detta innebär att orcherna som folkgrupp inte visar sig öppet i Eleria utom vid höst- och vårmarknaderna, då alla oförrätter för en tid skjuts åt sidan. Annars är orcherna ett folkslag som jagar människor eller jagas av människor och förekommer mest i de sagor som berättas för att skrämma barnen.