Stoorhober — Fördjupning

Stoorhoberna härstammar från en av ättegrenarna av det mer högresta hobsläktet — Fallohirderna. Skillnaden mellan hober och stoorhober är egentligen ganska liten när det gäller livsstil och kultur. Den största skillnaden är längden.

Vanliga hober blir sällan längre än tre fot (cirka 91 cm), medan stoorhober kan bli upp till sex fot (187 cm) eller ännu längre. Enligt gamla berättelser var dock även hoberna längre förr i tiden.

Den Stoora boken

Enligt den gamla "Stoora boken" var Waldomar Stoor, son till Isenvaldt II, mellan fyra och fem fot lång och kunde till och med rida vanlig häst. Hans syster Isenhild var ännu längre och hade svårt att passa in bland de övriga hoberna.

För att lindra hennes sorg rådde man henne att flytta västerut till Västarike, där människorobosättningar låg närmare och ovanlig längd inte väckte lika stor uppmärksamhet.

Isenhild bildade senare familj med Torbjarn Lagge, och flera av deras barn sägs ha fått barn tillsammans med människor. Därifrån tros gränserna mellan hob och människa långsamt ha suddats ut.

Många menar därför att Isenvaldts blod fortfarande flyter starkt i stoorhobernas ådror.

Släkter och stamböcker

Stoorhober är kanske inte särskilt intresserade av världshistoria, men desto mer engagerade i sin egen släkthistoria. De håller noggranna stamböcker och enorma släktträd fyllda av grenar, kvistar och generationer. För en stoorhob är det viktigt att veta:

• vem som är släkt med vem
• på vilket sätt
• och helst även vem som gifte sig med vem för tre generationer sedan.

Många andra folk tycker att detta är fullständigt olidligt tråkigt. Stoorhoberna själva älskar det. Ett vanligt nöje är att hålla långa redogörelser om släktforskning, gamla årtal och familjehistorier. Ju noggrannare och mer välordnat ämnet är, desto bättre.

Ett fredligt folk

Stoorhobernas antal har med tiden minskat. Många menar att det beror på att de helt enkelt föredrar lugna och fredliga liv framför stora ambitioner och förändringar.

De älskar:

• bördig jord
• välskötta lantgårdar
• god mat
• bekväma hem
• och stillsamma dagar utan onödigt stressande äventyr.

Teknik och komplicerade maskiner har aldrig lockat dem särskilt mycket. De använder hellre enkla och pålitliga redskap, även om många stoorhober är mycket skickliga hantverkare.

Förmågan att försvinna

Hober och stoorhober har sedan urminnes tider haft en märklig förmåga att snabbt och tyst försvinna när de inte vill bli sedda.

Detta är ingen magi, utan snarare resultatet av generationers övning och en ovanligt nära samhörighet med jorden och naturen omkring dem.

Stoorhoberna sägs dock med tiden ha förlorat en del av denna förmåga, möjligen på grund av sin längd och sitt närmare släktskap med människor.

Trots sitt lugna sätt är stoorhober både kvicka och smidiga när det behövs.

Väktarna i Hobtuna

Väktarna är namnet på stoorhobernas ordningsvakter och det som närmast motsvarar en poliskår hos människorna.

Några egentliga uniformer har de naturligtvis inte. Det vore alldeles för högtidligt och opraktiskt enligt de flesta stoorhober. Istället känns väktarna igen på fjädern i hatten — ett enkelt men hedersamt tecken på deras uppdrag.

I vardagen ägnar sig väktarna oftare åt:

• att hjälpa vilsegångna husdjur hem
• reda ut grannfejder
• hålla ordning vid marknader
• eller se till att ingen stjäl någons pajer under högtiderna

än åt verklig brottsbekämpning.

Deras viktigaste uppgift är att bevara lugnet och tryggheten i Hobtuna.

Gränsvakter och främmande folk

Vid behov skickas större grupper väktare ut för att patrullera gränserna och hålla utkik efter ovälkomna besökare.

Under fredliga tider är patrullerna få, då stoorhoberna helst undviker konflikter och tycker att världen utanför ofta verkar både högljudd och besvärlig.

Men om hus och hem hotas förändras situationen snabbt.

Då visar stoorhoberna en seghet och beslutsamhet som många andra folk underskattar.

Havet och båtarna

Stoorhober har aldrig haft någon större kärlek till havet.

De flesta betraktar större båtar med djup misstänksamhet och många tycker att även små flodbåtar verkar direkt opålitliga.

Ytterst få stoorhober har sett öppet hav och ännu färre har frivilligt seglat på det.

Den ädla konsten att simma är dessutom långt ifrån vanlig bland dem.

Piprök och "brandrök"

Precis som hoberna har stoorhoberna sedan länge för vana att stoppa särskilda växtblad i pipor av trä eller lera och därefter röka dem.

Hur denna sed uppstod är höljt i mystik.

Vissa menar att det var hoberna som först upptäckte konsten. Andra hävdar bestämt motsatsen, ofta efter flera stop stark dryck.

Hos stoorhoberna är piprökning lika vanligt bland kvinnor som män.

Alla uppskattar dock inte vanan. En del stoorhober påstår att de mår dåligt bara av tanken på att "dricka brandrök".

Ett folk som älskar livet

Stoorhoberna i Hobtuna är i grunden ett gladlynt och vänligt folk så länge de får leva i fred.

De tycker om:

• god mat
• färgglada kläder
• högtider
• musik
• berättelser
• och långa måltider i gott sällskap.

Grönt och gult är särskilt omtyckta färger.

Till skillnad från vanliga hober använder stoorhober gärna skor, då deras fötter är mer människolika och saknar de kraftiga håriga trampdynor som många hober har.

Det hindrar dock inte att en del stoorhober fortfarande har ovanligt stora fötter.

Sex måltider om dagen

Stoorhober uppskattar ett gott skämt ungefär lika mycket som de uppskattar välagad mat.

Och det säger inte lite.

Om möjlighet ges äter de gärna upp till sex måltider om dagen och de är kända för sin stora gästfrihet.

De älskar:

• bjudningar
• gåvor
• kalas
• och långa kvällar framför elden.

Gåvor ges och tas emot med stor glädje och utan onödigt högtravande formaliteter.

Många stoorhober har breda leenden, röda kinder och ansikten som verkar skapade för skratt, mat och berättelser snarare än krig och bekymmer.