Döden


Ett svartblod fruktar inte döden förutom vad som sker efter döden. Det är det okända med döden man fruktar inte själva vetskapen om döden.
I strider tänker inte svartbloden på att de ska dö om inte allt går fel. Desertering är inget ovanligt begrepp hos svartblod. Att desertera istället för att modigt möta döden anses vara fegt, men det är inte fegt om ingen ser att man gör det. Det händer att befäl blir nedhuggna av sina egna för att någon annan ska kunna ge order om reträtt istället för anfall.
När det vardagliga svartblodet dör så sparkas det oftast undan. Vid tider av stor nöd händer det att det äts upp. Khapûler har för vana att begrava sina döda, medan de övriga raserna bryr sig föga om det. Men det skiljer sig från grupp till grupp. Gravbål brukar uppföras över stamhövdingar och klanhövdingar. Ibland för enskilda gruppledare. En shaman bränns alltid bara utifall att han skulle bära någon osalig ande som skulle kunna hemsöka gruppen.