Hela skogens text

 Demonträdet

 

Dovt rang tidens horn, dovt vibrerade världsanden för den stundande domen. Över en sjukligt grå himmel hade rök och moln flutit samman. Renheten från stjärnljus och frost hade inte skymtats under hela vintern, istället låg en karg vaksamhet över skogen. Vintern tycktes vara längre än vanligt, lervälling och mörker, men slutligen började vårtecken lysa igenom. Men allt var inte som vanligt. 

Det skvalpade i vattendraget som sprungit fram ur skogen nära ängen. Men inte av vårvatten för naturen att dricka sig stark av. Där friskt och klart vatten förut porlat fram, hävde sig nu en stinkande rödbrun vätska upp ur jordens innanmäte. Det doftade fränt av järnmalm, svavel och något mer - härsket blod? Förvirringen kring vattnet hade för stunden vridit skogens blickar från de märkliga aktiviteter som pågått. Från de amuletter som spridits i hundratal i skogen. Vems var ögat med ormarna?

Lika plötsligt som sörjan kom, slutade den. Varför förstod ingen, men de harar, hjortar och dumdristiga knytt som undersökt vattnet närmare, hittades med uppsvällda magar och röd vätska läckande ur kroppsöppningar. Nu ökade vaksamheten, allt färre djur skymtades dagtid och allt svårare blev det att jaga. Ännu knoppade här och var diken av tussilago och hoppet som trots allt grodde i folks hjärtan värmdes av solens strålar. Men ingen kunde undgå tankarna på vad en sommar med missväxt, utan byten och med än fler odöda som vandrar fritt skulle innebära. Svält.

Om inte redan nu, så till vintern. Sprickan varifrån de odöda sades komma har vanhelgats av dem som givit sig hän till mörkret. En krok av mörker fästs i själen på dem som skådar sprickan och mörkret som väller därur. 

Den rycker och drar försiktigt fram det mörkaste inom varje väsen. Sakta går solen i moln. Korparna är fler än någonsin förut. De flyger i flock och ropar olycksbådande om att detta år är mörkrets år. Detta år är det sista innan jorden skall rämna.

När hon sluter ögonen är hon tillbaka där, inne i grottan. Hon ser hur en uråldrig varelse med stor ansträngning vandrar längsmed skimrande bergsväggar. Varelsen stödjer sig i de krokiga stegen mot en enkel träkäpp. 

Benen, som inte har varit i rörelse på flera hundra år, försvinner vid varje steg ner i den dimma som ligger tät över grottans golv. Vid sidan av Demongrottans schaman skrider en vampyr ljudlöst fram… 

Fortsättning på hemsidan skog:

De två språkar stilla med varandra. 

* "Att ta magisk skepnad. en ynnest förbehållen. få. är att röra sig 

lättare, men inte friare."

 

Schamanens ord tycks eka genom grottans vindlande salar.

 

* "Ledsnar ni aldrig över ödet?" Undrar vampyren.

 

* "Aldrig på att sova i stillhet i magin."

 

* "Ni kallade på mig?"

 

* "Den tredje brodern var här." Suckar schamanen.

 

* "Den tredje brodern.!"

 

* "Den tredje brodern sökte magin att lösa det gamla bandet. I skogen blev 

vågskålen välsignad, av det svarta hovet."

 

* "Balansens väg."

 

* "Ytterligheternas väg."

 

* "Vann brodern förmågan?"

 

* "Offret är fullbordat."

 

* "Då äventyras bandet mellan bärare och stav, stav och bärare"

 

* "Mer än så, Vyzhnael. mer än så. "

 

* "Hur menar ni?"

 

Vampyren ser frågande mot den andre.

 

* "Mark skakar, tak brister och grottor rämnar, inte ens denna plats står 

för alltid, vet ni?"

 

* "Märgen är ren och Tomrummet okränkbart, kroppen har ofta bytt skepnad, 

minns Alham."

 

* "Märgen är bara ett av sju. Kärnor kan klyvas."

 

* "Kan självaste Demongrottan rämna?"

 

Vampyren kan inte dölja sin förvåning.

 

* "Magins dröm säger att allt fler börjar fråga sig varifrån skallen kom, 

vem som en gång bar den mellan sina axlar och vem, som därmed, bär evig rätt 

till den."

 

* "Vid skifte. vad, du gamle. är min uppgift?"

 

Schamanen lyfter huvudet och blicken hårdnar:

 

* "Demonernas träd. och isblåa ögon i natten."

 

* * *

 

Under höstens handelsdagar inträffade en del som fått Norrskogens väsen att lägga pannor i veck. Dels sägs det att det Svarta Hovet genomförde en mörk ritual på platsen där vägningen stod under våren. Ritualen tros ha haft som syfte att öppna en väg för odöda ut ur dödsriket och in i Norrskogen. Möjligen kan det haft som följdeffekt att en del osaliga andar lyckats finna sin väg till Dödsriket. Dels sägs det att någon återfann en artarisk 

artefakt med stor inneboende kraft. Vampyrer sägs nu leta efter ett föremål som heter Valentinusmärket. Dessvärre genomfördes en ritual med artefakten på fel plats, vad som troddes vara en gammal kyrkoruin men som inte var det, varför artefakten nu ska ha aktiverats. Dess aktiva verkan på omgivningen är okänd. För övrigt drabbades Stendal hårt av de andra skogsfolkens och människornas härjningar. Även om de Svarta Vargarna lyckades kringgå moben och ge sig av ut i skogen, är frågan om byn står sig och överlever vintern? Något mycket märkligt som hänt är att alver av vitt skilda slag, faktiskt både drower, mörkeralver och skogsalver, sett strid tillsammans, bland annat mot Grimsby anhang och annat löst pack som lejts av onda makter som försvar vid mörka ritualer. Möjligen är det så att alla alvfolk nu sett allvaret i vad som är på väg att ske, och därför slutit en allians. Frågan är bara om en sådan allians verkligen kan hålla? Trycket är stort, inte minst från Grimsby som verkar alltmer hätskt vända sig emot alver och deras "sätt", 

inte minst efter att flera ur byn blivit ofredade mitt under rådande handelsfrid. En del av skogsvarelserna i Grimsby menar att alvernas tid är förbi och att de som vill kunna fortsätta vandra fritt i skogarna måste göra likt högalven Thérat, och närma sig skogens "nattvarelser". Inte ens drow verkar räknas till denna skara. Vad gäller högalver så dök det upp ett antal mystiska skrifter under hösten, som Trond, Esra, Grönda draken och flera 

andra namnkunniga har hörts resonera och fundera kring. Själv har Trond dock verkar mest intresserad utav andeutdrivning på det senaste, då högländaren sägs ha väckt en ande ur Bergundordern (möjligen besläktad med den gamla Bergalordern). Det är tydligt att de högalviska skrifterna talar om gamla tider, men en del menar att de även talar om det som händer här och nu. Somliga tror att de bär på nyckeln till att kunna bekämpa demonfursten som hotar världen. Andra menar att de där svärden som många letar efter, är långt viktigare än så. Vad hette svärdet nu igen. Gråviggen? Isskimmer? Somliga hävdar envist men bestämt att det inte finns ett svärd, utan fyra. 

Fyra svärd för fyra. ja, vadå?

 

* * *

 

Ett mörker har vunnit fäste i Norrskogen. Det kramar hårt och fast om skogens rötter och sprider hunger, krig och farsot i världen. Från kontinentens alla hörn riktas blickar mot gränsmarkerna mellan Eleria och Artaria. Alver i fjärran utposter tar fram sina kartor över området. Sigländare i svårtillgängliga byar vänder blickarna mot stjärnhimlen i sydväst och överväger om de ska söka upp bergens stjärntydare. Från grannländer i syd kommer sändebud och delegationer till Artaria och kräver att få veta vad det är som håller på att hända. Allt mindre information kommer dock ut från Norrskogen. Trots att många flyr 

undan mörkret är det knapphändig information som dessa bär med sig. En del flyr på grund av det krig som rasar mellan Eleria och Artaria. Andra flyr undan skogsfolk och rövare som härjar i skogarna. Vissa flyr bara av rädsla från sådant som de har hört - om en fiende utan skepnad, en isande vind som sveper genom skogen och får livet att frysa till is.

 

Men trots att många flyr Norrskogen, finns det även de som rör sig i motsatt riktning. Det finns de som försöker komma mörkret nära, och det inte bara om drower. Många lycksökare rör sig mot Demongrottans land inför ett avgörande som ska ge eko genom generationer. De rör sig mot skogen där isande blå ögon är det enda som lyser i natten. I skogsbrynet på kanten till den stora vilda Norrskogen står två människor och pratar medan skymningen snabbt faller.

 

* "Drottningen har blivit galen, varför starta krig mot Artaria i detta nu?"

 

 

 

 

* "Om drottningen är galen så är Artarias högråd det också, varför 

besvarades de annars krigsförklaringen?"

 

* "En del ser möjligheter istället för att förlamas av oro och skräck.?"

 

* "Är du inte rädd för mörkret?"

 

* "Nja. nää. jag tror att mörkret kan ge mig svar."

 

* "Tror? Vissa säger att gudarna spelar schack."

 

* "Det är bara tomt prat."

 

* "Vad är du egentligen rädd för?"

 

* "Tänk. tänk att du tror att allt du gör är gott och rätt. Tänk att du 

ställer dig i det främsta stridsledet redo för att offra allt för att vinna 

striden. Tänk att precis när härförarna blåser till anfall - då inser du att 

du står på fel sida i kriget, att krigarna runt omkring dig är den fiende du 

egentligen trott dig bekämpa. Det skiftet gör mig rädd."